KULTUR. Det börjar så oskyldigt med ett hemmaexperiment. Driven av en inre oro av oklart ursprung börjar Mattias Hagberg spara sina sopor.
Han samlar, mäter, väger och sorterar. För bok. Första veckan nio soppåsar. Andra veckan åtta.
Oron växer till en mild galenskap, som driver honom på resa. Han pryar som sopgubbe, åker runt på sopstationer, pratar med forskare förmän och sopindustriella entreprenörer och läser statistik.
Snabbt dränks Hagbergs eget vansinne i den större, kollektiva galenskapen: jakten på prylar vi inte behöver, sopbergen, tungmetallerna i jorden, mobiltelefonernas ständigt uppskruvade cirkulationshastighet och en fanatisk tillbedjan av heliga tillväxttal.
Som personligt hållen reportagebok är Skräp smått genialt konstruerad.
Dramat når klimax i slummen i Ghana, där fattiga barn lever på att bränna loss metallen ur kasserade datorer från Nord, medan de ovetande andas in giftiga gaser.
Det är den globala soptippens botten, osynlig från Nord.

De filosofiska funderingarna är i så fall mindre spännande. Hagberg upprepar mycket av det sena 1900-talets civilisationskritik: våra materiella behov är tillfredsställda, nu driver statusprylarna oss i fördärvet och det är därför dags att göra allvar av klyschorna om hållbarhet. Vi måste, menar Hagberg, välja mellan två hållningar.
”Den första traditionen säger oss att vi lätt kan fixa dagens miljöproblem med naturvetenskap och teknik. Den andra att vi aldrig kan ställa oss över naturen, utan enbart leva i samklang med den.”
Så leds vi genretypiskt över till Thoreaus och Arne Naess tillbaka-till-naturen-idéer, med mellanlandning i Hultabygdens kretsloppsförening.
Men hur ska Hagberg, en modern stadsmänniska med radhus, bil och platt-tv, kunna bryta så radikalt med sin livsstil?
Reaktionen blir resignation, att blunda och shoppa vidare.
Det är väl också Hagbergs svar på varför marschen mot ett ekologiskt helvete, snitslad med lätt åldrade köksluckor, mjölkpaket och snabbt glömda leksaker kan fortsätta julhandel efter julhandel.
Men är det inte ett resultat av det falska valet? Om vi ställs inför två svårnådda utopier ligger uppgivenheten nära.
Det känns trist pissreformistiskt att skriva, men antagligen behöver omställningen inte bli så dramatisk. Vi måste vi tillverka färre och smartare varor – och definitivt transportera dem kortare sträckor. Och antagligen ska vi byta höjd materiell levnadsstandard mot sänkt arbetstid. Det är i och för sig revolutionerande nog. Men det måste inte betyda nolltillväxt och ekobyar.
Jag känner inte till om det gjorts några beräkningar för just sopbergen. Men enligt FN:s klimatpanel kan jordens temperaturhöjning stoppas till priset av några promilles lägre global tillväxt per år. Förutsatt att vi börjar nu. I morgon blir det dyrare och svårare.

Sakprosa
SKRÄP
Mattias Hagberg
Atlas

Artiklen tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson