Nakenchock? Nåja.

KULTUR. I land efter land har nyliberal chockterapi –privatiseringar, borttagande av handelshinder, försämrat anställningsskydd, nedskärningar i offentlig sektor och avskaffandet av priskontroller – genomförts, ofta med hjälp av den amerikanske nationalekonomen Milton Friedmans lärjungar. De har ofta utnyttjat tillfällen av kris för att trumfa igenom sina idéer. Efter ett krig, en militärkupp, en naturkatastrof, eller i ett läge med hyperinflation, blir människor förvirrade – och redo att lyssna på vilken plan som helst.
Ungefär så kan den storyn i den kanadensiska journalisten Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” som kom förra året sammanfattas.
Styrkan ligger i att hon för samman ekonomi och politik, när hon visar hur staten använts för att om-reglera ekonomin till kapitalägarnas fördel. Sen kan man kalla det liberalism eller korporativism eller helt enkelt kleptomani, det är inte det viktigaste.
Poängen är att hon upphäver den populära bilden av en ”konflikt” mellan stat och kapital/marknad.
Det handlar inte om politik eller inte politik. Utan om vilken politik, vems politik.

Stora delar av den svenska kritikerkåren – bland annat jag själv – hyllade den som ett viktigt verk, även om det också restes en del invändningar.
Nu har en svensk nyliberal som heter Johan Norberg granskat Kleins bok i sömmarna tillsammans med elbolagsdirektören Boris Benulic, som brukar kalla sig marxist.
Av dem är Norberg mest intressant eftersom Benulic snabbt snöar in på att motbevisa en av Naomi Kleins dummaste idéer – att det skulle gå att dra fruktbara paralleller mellan CIA:s experiment med elchocker och de chocker som hon menar drabbat hela samhällen.

Norberg har luslästs Kleins 500 sidor för att hitta felaktigheter och missvisande citat, och han ifrågasätter på ett ofta rätt rimligt vis Kleins brist på empiriska data.
Och visst verkar det som om Klein på agitatorers vis ibland slirar, rycker saker ur sitt sammanhang, väljer bitar som passar och blundar för det som inte passar.
Det som mest retat upp honom är att Klein dragit Friedmans goda namn och rykte i smutsen. Det spiller ju på Norberg själv, som gjort karriär på att upprepa Friedmans idéer om att alla får det bättre om välfärdspolitiken rustas ner.
Friedman var minsann emot irakkriget och faktiskt inte alls så värst inblandad i Pinochets politik, utan en fin kille som ogillade tortyr och sådant, slår Norberg fast. Och han var marknadsliberal, inte nykonservativ, och ogillar därför när storbolagen går i allians med staten.
Det blir nästan lite komiskt. Här står de, Norberg och Klein, båda helt besatta av samme döde nationalekonom. De pratar förbi varandra. Kanske kan man säga att Klein angriper en faktisk existerande kapitalism, medan Norberg går i försvar för en teoretisk marknadsmodell. Det är lite grann som när marxister vill rädda Marx teorier från den sovjetiska praktiken: det går bra, men det är ett rätt dåligt försvar för massmorden.

Kleins grundläggande berättelse är svårare att tillbakavisa. Den om hur en våg av nyliberala reformer svept över världen och hur detta alltför ofta skett med hjälp av en brutal statsmakt eller i tillstånd av kris. Och hur det skapat större ojämlikhet.
Men man kan modifiera den, som Norberg gör, genom att påpeka att dessa om-regleringar skett också under mer fridsamma former, till exempel i Sverige.
Striden handlar förstås inte bara om en bok, utan om vilken bild av de senaste decenniernas globala utveckling vi ska tro på: Kleins elände, eller nyliberalernas marsch mot paradiset,

För att bevisa att allting tvärtemot vad Klein påstår blivit bättre när kapitalisterna släppts fria har Norberg letat fram två olika mätningar, en från ett amerikanskt institut som mäter ”ekonomisk frihet” i olika länder och en från ett annat amerikanskt institut som mäter ”politisk frihet”.
Med ekonomisk frihet menas, läser jag i den rapport Norberg hänvisar till, mest frihet för kapitalister. För att få höga poäng bör ett land bland annat ha låga skatter, liten offentlig sektor, inga minimilöner, inga centrala avtalsförhandlingar och så lite anställningsskydd som möjligt.
Det har alltså inte mycket med den faktiska friheten för folkflertalet att göra. Friheten att kunna säga nej till låga löner, att få sjukvård och skola även om man inte kan betala, och så vidare.
Med politisk frihet menas i huvudsak demokratiska val och politiska rättigheter, som yttrandefrihet, pressfrihet, mötesfrihet och så vidare. Men inte sociala rättigheter.
Bara så att vi vet vad det de friheter Norberg vill ha mer av innebär.

Lägger man deras mätningar på varandra, så visar det sig, föga förvånande, nämligen att det ofta är samma länder som är både ekonomiskt fria och politiskt fria. Alltså tror Norberg att det ena ger det andra. Men några orsakssamband bryr han sig inte om att försöka visa. Han lägger bara fakta bredvid varandra och hoppas att det ska räcka.
Ett annat problem är att dessa fakta inget säger om de klyftor, som de senaste decennierna har exploderat både inom och mellan länder. Inte så att de fattiga nödvändigtvis blivit fattigare. Men de riktigt rika har blivit extremt mycket rikare. Koncentrationen av makt och pengar har ökat.
För att slippa tala om osmickrande klyftor fyller Norberg på framgångssagan med att fattigdom och arbetslöshet är mycket lägre i den ”ekonomiskt friaste” femtedelen av länderna än i resten av världen.
Det stämmer. Frågan är bara om det har så mycket med ”ekonomisk frihet” att göra?
Av de 29 länder som enligt Norbergs källa utgör denna översta femtedel tillhör 22 vad vi brukar kalla Nord. Det är länder i Europa, samt USA, Kanada, Nya Zeeland, Australien och Japan. Till dem kan läggas HongKong och Singapore, som länge intagit särställningar i de globala handelsflödena.
På listan kvalar också, konstigt nog, klassiska välfärdsstater, som Sverige, Tyskland och Kanada in, trots stor offentlig sektor, reglerad arbetsmarknad och annat som nyliberalerna vill avskaffa i fattigdomsbekämpningens namn.
Detta är länder med extremt priviligierade positioner i den internationella arbetsdelningen, som för det mesta går tillbaka på en tidig – statsstyrd – industrialisering och erövringen av kolonier. Deras företag kontrollerar fortfarande nästan all högteknologisk, patentskyddad och därför överlägset lönsam produktion, till exempel av läkemedel, bioteknik och mjukvara, men dessutom, förstås, världens forskning.
Det är inte konstigt att de inte är fattiga. De har ett övertag och makten att bevara det genom att sätta den ”fria marknad” som Norberg älskar ur spel med hjälp av uppköp, patentregler, handelshinder och, ytterst, bombflyg.
Och tro mig, det spelar ingen roll hur mycket ett land som Togo eller Sri Lanka bantar sin offentliga sektor och avreglerar sin arbetsmarknad: de blir inte rika för det. Inte fria heller.
I en redan ojämlik värld är det inte de bästa som vinner. Det är de mäktigaste. Det är inte fri marknadskonkurrens. Det är kapitalism.

Allt om Naomi Kleins nakenchock
Johan Norberg och Boris Benulic
Voltaire Publishing

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson