OPINION. Folkpartiets partiledare Jan Björklund har byggt sin karriär på sin framtoning som sanningssägande skolpolitiker med fakta om den svenska ”flumskolan” i ena handen och polisen och rottingen i beredskap i den andra.
I radions P1 Granskning har han nu avslöjats som den simple fuskare han är.

Ordet lögnare ligger heller inte långt borta eftersom man knappast kan betvivla att han besitter den intelligens som krävs för att själv genomskåda de falska ”fakta” om den svenska skolan som han spridit omkring sig.
Han har fuskat sig fram och borde tvingas avgå både som folkpartiledare och utbildningsminister.

Att folkpartiets kejsare nu visat sig vara naken väcker emellertid också andra frågor än de som rör Björklund och den svenska skolan.
Hur är det möjligt att det dröjt så länge innan han avslöjades? Hur många timmars grävande journalistiskt arbete krävdes det för att syna Björklunds argument och få fram sanningen?
En halv arbetsdag? En arbetsdag? Två kanske?
Varför blev det inte gjort förrän nu? Propagandan om den svenska ”flumskolan” har ju spridits i åratal. Varför har inte DN eller Svenskan eller Sydsvenskan gjort jobbet lång tidigare?
Var det för svårt? Tog de Björklund för given sanningssägare? I så fall varför?
Kunde Olof Palme eller Lennart Bodström eller Mona Sahlin ha kommit undan lika lätt? Varför gjorde inte de stora redaktionerna sitt jobb?

Andra frågor reser sig också. Varför har inte den socialdemokratiska partiexpeditionen tagit fram och marknadsfört ett fullödigt material som smular sönder Björklunds argument? Man kunde ju som grundmaterial ha använt sig av de två rapporter om ämnet som Arbetarrörelsens Tankesmedja tagit fram, ”Flum? Nej, segregation!” och ”Kunskap som klassfråga”. De diskuterar om den svenska skolan verkligen har generella kunskapsproblem och kommer fram till att svaret är nej.

Kanske finns denna socialdemokratiska stridsskift till den svenska skolans försvar utan att vi lagt märke till den. Kanske har den bara blivit liggande oanvänd. Kanske är det mediernas ointresse som gör att vi inte märkt så mycket av den.
Men finns den blir det desto konstigare att socialdemokrat efter socialdemokrat, framför allt mellan skål och vägg, erkänt Björklunds skicklighet och att offensiven från folkpartiet har ”tvingat” socialdemokraterna till reträtter på det skolpolitiska området.

Kanske är det så att en tung förklaring till detta nederlag för kunskapssamhället är att det är medie- och kommunikationsstrateger som tagit över på partikontoren medan avdelningarna för produktion av Fakta och Argument lever på sparlåga eller rent av har lagts ner.

Här kan du gratis ladda ner rapporterna från Arbetarrörelsens tankesmedja
Flum – nej segregation
Kunskap som klassfråga

Skribent: Bo Bernhardsson