EU-valet måste bli en strid för kollektivavtalen

KRÖNIKA. Torsdagen den 20 november röstar riksdagen ja eller nej till det Lissabonfördrag som saknar garantier för att villkoren på svensk arbetsmarknad bestäms i Sverige. En sådan garanti är värd politisk strid.

Det är en sak att alliansregeringen är tyst och undanglidande och möjligen i grunden rätt nöjd med att fyra utslag i EG-domstolen försvagat svenska och europeiska arbetstagares ställning på EU:s arbetsmarknad. Dessutom splittrar frågan om kollektivavtalen de borgerliga.
Men framför allt är Fredrik Reinfeldt, oavsett vad han kan tänkas tycka i sak, antagligen oförmögen att driva en svensk linje i EU där han kan vänta hårt motstånd från konservativa regeringskollegor och tunga arbetsgivarintressen.

Socialdemokraternas sits är en annan, men därför inte lättare. I ett läge där alla fackliga organisationer säger nej till EU-sanktionerad lönedumpning och sannolikt också en betryggande väljarmajoritet, för vilken den svenska kollektivavtalsmodellen är så självklar att den aldrig ifrågasatts eller ens förekommit i den politiska debatten i mannaminne, så borde saken vara klar.
En socialdemokrati som ser EU som både historiskt fredsprojekt och ett mäktigt verktyg för rättvisa villkor och social och ekonomisk utjämning kan inte acceptera att arbetsrätten och arbetsmarknadsvillkoren i medlemsländerna kidnappas av EU:s jurister och hotar centrala löntagarintressen.

För att vara konkret: där kollektivavtal finns där finns också en faktisk, juridiskt säkrad garanti för likabehandling. Kan och vill arbetsgivaren ge högre löner och bättre villkor än vad avtalet säger är det okej. Men lönedumpning och diskriminering av till exempel utländsk arbetskraft är förbjudna.
Det är dessa förbud som på olika sätt undergrävts av EG-domstolen. Hur allvarligt hotet är i Sverige och de andra länder som fått bakläxa av EU:s jurister visar sig först efter ett antal framtida domar i enskilda konflikter. Däremot vet vi i dagsläget att varken det nuvarande regelverket i EU eller det kommande (?) Lissabonfördraget förhindrar ytterligare urholkning av löntagarnas rättigheter.

Vad som krävs är ett socialt protokoll som slår fast dessa rättigheter på EU-nivå och i praktiken omöjliggör domar av det slag som nu fällts. Att få till stånd ett sådant tillägg i fördraget, giltigt för hela EU, är antagligen praktiskt ogörligt under den pågående processen. Det är en stor strid som får vänta på att utkämpas i en nära framtid.

Däremot är det inte bara fullt möjligt utan också i högsta grad angeläget, även om timmen är sen, för socialdemokraterna att nu villkora ett ja till Lissabonfördraget med ett tilläggsprotokoll som säkrar de anställdas rätt i Sverige att försvara de svenska kollektivavtalen.

Att kräva nationella undantag eller på annat sätt framstå som ”osolidarisk” med EU har hittills varit främmande för svensk socialdemokrati. Har en politisk strid förlorats under svårt kompromissande har det gällt att bita ihop och komma igen. Därför är våndan så påtaglig hos Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin.

Men denna strid är av ett annat slag. Under hösten finns utrymme för en offensiv EU-politik för social rättvisa. Tiden fram till riksdagsbeslutet bör användas till att besvara frågan med vem man ska vara lojal.
Hur ska partiet annars senare kunna förklara varför man inte gjorde allt som stod i dess makt för att stoppa ännu en nyliberal attack mot alla som är beroende av sin lön för att kunna leva ett anständigt liv i både Sverige och övriga Europa?

Publicerad i Skånska Dagbladet den 19 augusti 2008

Skribent: Håkan Hermansson