Revolutionen som tebjudning

KULTUR. Den 30 november 1999 lamslogs centrala Seattle när många tusen aktivister kedjade fast sig och spärrade av gatukorsningarna. De var väl förberedda, många hade gått snabbkurser i civil olydnad och var utrustade med mat och vatten och vinägerindränkta halsdukar mot tårgasen.
Polisen angrep med pepparsprej, tårgas, vattenkanoner och gummikulor – men man lyckades bita sig fast så länge att öppnandet av Världshandelsorganisationen WTO:s ministerkonferens fick skjutas upp.
TV-bilderna spreds över världen. Idealister som ville rädda sköldpaddor pucklades på av robocops. Den globala rättviserörelsen vann sin första stora propagandaseger – och födde sig själv som rörelse. Aktivister strömmade till i en sådan mängd att en amerikansk organisatör jag talade med beklagade sig: man visste inte hur man skulle hantera dem alla.
Det var ett lysande exempel på styrkan i spektakulära ickevåldsaktioner i ett mediesamhälle.

Så går det sällan till – än så länge. Oftast utövas civil olydnad av små sammansvetsade grupper i nålstickskampanjer under lång tid. I Ickevåld! berättar tre aktivistproffs, Pelle Strindlund, Annika Spalde och Klaus Engell-Nielsen, om sina erfarenheter från djurrätts- och fredsrörelserna. Praktiska tips om förberedelser och lagstiftning varvas med mer filosofiska pläderingar för ickevåld och berättelser från aktioner.
Tyvärr är alltsammans insmort i en kväljande, religiöst färgad godhetsjargong, där alla prövningar vänds till något positivt. I fängelset får aktivisten till exempel ”möjlighet att prata politik med människor från kriminella miljöer och med missbruksproblem.” ”En tebjudning” skriver de i polemik med Mao, ”är en utmärkt bild för vad en icke-våldslig revolution handlar om. Samvaro, samtal, trivsel”. Ja, ibland tror man det är Jesus själv som skriver.
Men man ska inte låta sig luras. De har trots allt brutit sig in på brittiska ubåtsbaser, eskorterat palestinska skolbarn förbi israeliska bosättare, och, nåja, befriat burhöns, så de är inte direkt några stjärnögda mesar.
Föga förvånande har de en övertro på vad ickevåldet åstadkommit historiskt, till exempel krossat apartheid och befriat Indien. Visst, demonstrationer, bojkotter och civil olydnad var oerhört viktigt, men knappast tillräckligt. Britterna i Indien hotades också av väpnade uppror och kolonin hade blivit en ekonomisk belastning för London. Apartheid kunde avskaffas då risken för ännu en kommuniststat i södra Afrika upphört med kalla krigets slut, ANC hade även en väpnad gren, Sydafrika besegrades militärt i Angola. Det går svårligen att påstå att det ena eller andra var helt avgörande.

Ett annat problem är att aktivisternas visioner om ett småskaligt, fredligt, vegetariskt helyllesamhälle av goda människor hela tiden trycker mot diskussionen om metod, så att de nästan blir ett. Drömmarna ger metoden, metoden ska förverkliga drömmarna.
Jag kan tänka mig att den som inte delar dessa drömmar lätt avfärdar också civil olydnad som metod.
Det vore ett misstag.
För alla som inte är nöjda med hur världen ser ut – och som inte äger någon tankesmedja – är civil olydnad en metod som är sällsynt väl anpassad till vår typ av samhälle.

Det genomsyras av sanktionerat, normaliserat, våld: arbetslöshet, ekonomisk ojämlikhet, kvinnors underordning, miljöförstöring, som på grund av sin massverkan skadar och dödar långt fler människor än några terrorister nånsin lyckats med.
Invånarna i rika kommuner som Lidingö och Vellinge lever i genomsnitt fem år längre än de som bor i Södertälje eller Sundbyberg. 27 000 fall av kvinnomisshandel anmäldes förra året. 33000 människor dog i växthuseffektens extrema värmebölja över Europa 2003. Och så vidare.
Men samtidigt är direkt våld i politiskt syfte tabu i vårt samhälle, ja så till den milda grad bannlyst att till och med mindre skadegörelse har börjat räknas som ”våld” och ”hot mot demokratin”. Det kan räcka med att krossa ett skyltfönster för att stämplas som terroristyngel i medierna – och få uppmärksamhet.

Skribent: Petter Larsson