Hade George Bush fått som han velat hade Georgien, som av allt att döma utlöste det senaste kriget i Kaukasus genom ett blixtangrepp in i utbrytarrepubliken Sydossetien, fått klartecken för medlemskap i Nato på mötet i Bukarest i våras.

Georgiens medlemskapsplan stoppades efter hårt motstånd från framför allt Tyskland. Beskedet mottogs då med besvikelse av moderata riksdagsledamöter i Sverige. Walburga Habsburg Douglas som sitter i utrikesutskottet skrev på sin blogg att det tyska motståndet ”äventyrar den relativa stabiliteten i det allt annat än säkra södra Kaukasus”.

Om Georgien idag varit medlem av Nato eller halvvägs inne, med stöd av flertalet EU-länder och ett USA som väljer att strunta i staters territoriella integritet (Irak) eller stöder icke fredligt förhandlade utbrytningar ur existerande statsbildningar (Kosovo) när det passar, hur nära hade vi varit ett större europeiskt krig då?

Vill man leka med den tanke, som dessbättre aldrig materialiserades på grund av Angela Merkels klokskap i en fråga som rör hela Europas säkerhet, så kan den utvidgas till frågan om svenskt medlemskap i Nato.
I den stundtals ohyggligt lättsinniga diskussionen om Sverige och Nato så låter det ibland som om djupt komplexa oroshärdar som södra Kauskasus inte existerar. Och om de gör det så är det också Sveriges plikt att skydda och avvärja hot, ytterst med vapen i hand. För i en försvarspakt är det en för alla och alla för en om fienden bryter in över gränsen och hotar folkets självbestämmande.

I fallet Georgien uppstår då frågan – vilket folk? Georgierna som, likt serberna, tycks vara beredda att göra allt för att behålla motsträviga minoriteter inom gränserna, också med militärt våld och terror?
Eller är det Abchasiens eller Sydossetiens rätt till frihet från georgisk överhöghet som de tillkämpat sig med stora blodsoffer efter Sovjets fall som vi ska värna?

Med den russofoba verklighetsbild som tycks dominera inom svensk borgerlighet skulle det givna svaret på den hypotetiska frågan vara att Sverige solidariskt ställt upp på Georgiens sida. Natomedlemskapet är förpliktande, även gentemot grovt felkalkylerande politiker som den nuvarande presidenten Saakasjvili. I synnerhet om motparten heter Ryssland.

Nu får dessbättre EU:s utrikesministrar nöja sig med att agera medlare och uppträda som om de hade något att tillföra den diplomatiska dialog som måste till för att, i bästa fall, återföra situationen till vad den var innan striderna utlöstes.
Tyvärr är trovärdigheten delvis förbrukad sedan principen om statssuveränitet upphävdes av EU i Kosovo, en princip som trots sina brister ändå förhindrat en utveckling mot total folkrättslig anarki i delar av Europa efter det kalla krigets slut.

Krisen i Kaukasus visar att en konflikt som den i Georgien inte löses utan snarare förvärras om Nato värvar nya medlemmar i regionen. Natomedlemskap är ingen garanti för ökad säkerhet. Varken för ett land som Sverige med en stabil förankring i en självvald alliansfrihet eller för länder som gamblar med medlemskapet som verktyg att hålla samman instabila statsbildningar.

Ett demokratiskt Georgien är främst i behov av en fungerande folkrätt, som erkänns också av världens stora. Utan sådan är såväl landets minoriteter som staten själv ständigt utsatta för hot.
Det hade känts bra om en något mer självkritisk Carl Bildt hade kunnat ansluta sig till den tanken. Men numera har tyvärr Sverige inget av vikt att säga i de folkrättsliga principfrågorna.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 12 augusti 2008

Skribent: Håkan Hermansson