Arbetarklassen är främlingsfientlig och sexistisk. Om bara vänstern kunde fatta det, skulle man inte klamra sig fast vid ”folkhemmet” utan kunna föra ”en öppen diskussion om nödvändiga förändringar av välfärdsstaten” hävdade Dilsa Demirbag-Sten på Expressens kultursida i torsdags.
Hon har hittat fem tecken på jobbarnas unkna idéer och hur de skyls över av vänstern: 1) sina egna upplevelser av arbetar-rasism, 2) recensionerna av Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen, som ger sken av ”en ädel och rekorderlig arbetarklass”, 3) att vänstern vill bevara turordningsreglerna i LAS, 4) att sverigedemokraterna kombinerar främlingsfientlighet med ett program som skulle ”kunna vara vilket illa hopkomna idékollage i folkhemsanda som helst, avsett att illustrera välfärdsstatens förträfflighet”. Och 5) att det finns några gamla ”målningar av blonda, välbyggda män i enkla kläder som, likt Nazitysklands och Sovjetunionens manliga förebilder, är redo att försvara klassen, kollektivet och nationen” i LO-borgen.

Riktigt hur allt detta hänger ihop är oklart. Men tanken verkar vara att den som gillar välfärdsstaten också är rasist.

Någon ”ädel och rekorderlig” arbetarklass i exempelvis Magnus Erikssons (Svd), Ingrid Bosseldals (GP) eller Rakel Chukris (SDS) recensioner av Åsa Linderborgs bok är dock svårt att läsa fram. Och att Linderborg själv låter pappans uttalande om ”skojudar” stå kvar i boken, är väl rena motsatsen till en smickrande retuschering?
Till skillnad från vad Demirbag-Sten fått lära sig, så syftar dessutom turordningsreglerna i LAS inte till att stänga ute unga och invandrare. De skyddar den som blir uppsagd – ung som gammal, invandrad som infödd. Man skulle kunna tänka sig någon annan regel, tex den omvända: sist in, sist ut, eller längst resväg, först ut, eller vad som helst. Poängen är en grundregel som tvingar arbetsgivaren att förhandla med facket om till exempel betald omskolning eller avgångsvederlag om han ska få kicka den han vill.
SD, så, håller sig med en slirig folkhemsretorik. Men den som orkar läsa deras pamfletter finner snabbt ett högerparti med skattesänkningar, privatiseringar och, tada!, försämringar av LAS och MBL på programmet.
Och målningarna? Ja, här finns en estetik som vi i dag kan uppfatta som maskulint fascistoid. Men LO var inte ens på den gamla onda tiden särskilt anfrätt av fascism; tvärtom startade man ju 1942 den antifascistiska Afton-Tidningen som motvikt till den då tyskvänliga Aftonbladet. Visst går det att finna obehagliga idéer i den tidens arbetarrörelse, men det var i finsalongerna nazismen var riktigt på modet.
Återstår Demirbag-Stens egna upplevelser, sanna säkert, men med begränsat bevisvärde även på en kultursida.

Att Demirbag-Sten bakar en sådan luftpastej är desto konstigare, eftersom det faktiskt finns data som stödjer hennes tes om skumma värderingar i arbetarleden. Flera undersökningar – till exempel den årliga Integrationsbarometern – pekar på samband mellan låg utbildning och främlingsfientliga åsikter. Valundersökningen visar att LO-anslutna är överrepresenterade bland sd-väljarna, osv.
Men kanske vill hon inte dra in några data alls bland impressionerna.
För då visar det sig också snabbt att i alla fall flyktingmotståndet leds av moderata, kristdemokratiska och, numera, folkpartistiska väljare (SOM 2008) – precis de partier som inte brukar låta sig blockeras av någon arbetarromantik i sina ”nödvändiga förändringar av välfärdsstaten”.

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson