KRÖNIKA. I dagarna har brev gått ut till över tio tusen skåningar med sjukpenning, som lagom till semestertider får bekräftat att deras ersättning sänks till under 73 procent av vad som tidigare var den sjukpenninggrundade inkomsten.
På tisdagen började också den nya sjuk- och aktivitetsersättning gälla som ska göra det svårare att få någon som helst ersättning om Försäkringskassan på hemorten gör bedömningen att det finns en rest av arbetsförmåga kvar hos den som tidigare ansetts för sjuk för att arbeta.
I klartext: om en skåning med en rest av arbetsförmåga inte kan hitta något jobb i den egna regionen, men om det finns en ledig plats på Samhall i Västerås så är han eller hon skyldig att packa sina saker och flytta dit.
För att göra skärpan i de nya reglerna omöjliga att missförstå har Försäkringskassan förbjudits att ta några som helst hänsyn till den delvis arbetsförmögna personens ålder, utbildning eller boende.
Ut i arbete, bums. Långt bort från hemorten om så krävs, utan hänsyn till livssituationen i övrigt – äktenskap, barn eller en ekonomi knuten till en bostad som kanske inte kan säljas utan förlust.
Detta är ett utslag av vad regeringen kallar arbetslinjen. Syftet sägs vara att hjälpa individen. Den som har halv arbetsförmåga, kanske aldrig kommit i kontakt med något som heter rehabilitering under sin sjukdomshistoria och som fick sina fysiska eller psykiska besvär grundlagda under ett 90-tal då arbetsbelastningen ökade våldsamt i både den privata och offentliga sektorn ska nu ta sig i kragen år 2008.
Samhall i Västerås eller socialen. Så kommer valet symboliskt att se ut. Kommunerna och landstingen vet om det. De inriktar sig redan på en tillströmning till socialkontoren. Och de gör det av det uppenbara skälet att det inte ens i högkonjunktur visat sig finnas en arbetsmarknad för personer med allvarliga psykiska eller fysiska åkommor som hållit dem bort från arbetslivet under en följd av år.
Den personliga tragedin i att inte kunna arbeta ska nu fördjupas och permanentas för tiotusentals människor med lägre ersättningar. Och för dem som bedöms ha en medicinskt definierad rest av förmåga att utföra något slags jobb, oavsett var någonstans i landet och oavsett personliga svårigheter i övrigt, kan nu tvångsåtgärderna sättas in.
Men har inte samma regering som drivit igenom detta också utlovat en rehabiliteringsgaranti?
Jo, en sådan finns på papperet. Och den behövs eftersom den skapats för patienter med ångest, stress, depressioner och nacksmärtor – symptom som svarar för 60 procent av alla sjukskrivningar. Men garantin finns inte på plats, i många landsting har den ännu inte hamnat på dagordningen.
Som så mycket annat i den här, den mest radikala förändringen av sjukförsäkringen på 15 år med svåra följder för de mest utsatta, är garantin en fråga för framtiden. Skälet är att regeringen aldrig ville att detta systemskifte skulle genomföras i samförstånd, den är inte ett resultat av en genomarbetad parlamentarisk utredning. Därför sätts tumskruvarna in först, möjligen plåstras det om i efterhand. Men om det sker och hur det i så fall sker är komplett obekant just nu.
Jag känner förtvivlan över de fyra partiledarnas sätt att hantera sin regeringsmakt skrev den förre centerministern Börje Hörnlund i en debattartikel för ett år sedan. Och han menade sveket mot, inte minst centerns, vanliga väljare ute i landet, långt från Stureplan och Danderyd.
Jag förstod honom då och ännu mera nu.
Publicerad i Skånska Dagbladet den 30 juni 2008
Skribent: Håkan Hermansson