KULTUR. Det är nästan så man hör fanfarerna när radiojournalisten Jan Mosander själv skriver om sitt arbete som granskare av det svenska biståndet.
Beväpnad med offentlighetsprincipen och med skattebetalarnas bästa för ögonen tar han kamp mot slarvig pappershantering, korruption och slöseri varhelst han nosar upp det, medan hans fega chefer duckar och hans följsamma kolleger står vid sidan av.
Byråkrater och politiker darrar när han knackar på dörren med sina rättframma frågor: Hur minskar det här världsfattigdomen? Varför ska skattebetalarna stå för den här notan? Var är utvärderingsrapporten?
Ja, Mosanders bok Pengarna som försvann är så uppfylld av Janne Josefssonsk självrättfärdighet att den närmast inbjuder till att man raljerar lite.
Men i en tid när journalistik ofta handlar om att återge olika makthavares utsagor är det ändå befriande med någon som vågar sig på självständiga granskningar, som faktiskt plöjer igenom originaldokument och själv försöker förstå – och sedan berätta – vad som hänt.
Bäst är kanske kartläggningen av vad som hände med den första Östersjömiljarden.
Tanken var att regeringen själv skulle pytsa ut en miljard – som man tagit ur sysselsättningsbudgeten – för att dels skapa utveckling i Östersjöområdet, dels bidra till nya jobb på hemmaplan.
Det blev, om man får tro Mosander, många dyra projekt och väldigt få jobb. Någon sålde uttjänta bussar – som i och för sig kom till bruk – men bussfabrikanterna i Sverige anställde inte en kotte för det. Jo, elva personer fick tillfälliga jobb med att ställa i ordning bussarna. Någon annan reparerade en synagoga i Baltikum, på en ort där inga judar längre fanns.
Men paradexemplet är när LRF lät renovera ett ryskt mejeri med biståndspengar, samtidigt som man, mer i hemlighet, köpte in sig i bolaget. Biståndspengarna användes mest till att göra reklam för mejeriet, vars värde snabbt steg. Då sålde LRF sin andel till en nätt vinst på 53 miljoner.
Vi – skattebetalarna – hade tagit riskerna, men LRF tog hand om vinsten.
Här tror jag för övrigt Mosander är något större på spåren. En stor andel av det svenska biståndet hamnar nämligen alltid i just svenska företags fickor. Det kallas bundet bistånd. Ett land får pengar mot att man lovar att köpa svenska maskiner eller vad det nu kan vara för dem. På så vis blir biståndet ett slags statsunderstöd till svenska exportföretag.
Om man sen vill kalla det två flugor i en smäll, eller ett sätt att skapa nykoloniala beroenden är en annan sak.

Ett problem är att även om Mosander hade lämnat vettiga källhänvisningar – vilket han inte gör – så hade det tagit månader av undersökningar för att kontrollera sanningshalten i det han skriver, eftersom man i stort sett hade fått göra om hans artiklar från scratch igen.
Ett par mer idémässiga invändningar har jag dock. Mosander verkar hålla sig med en lite snäv syn på begrepp som bistånd och utveckling. För honom är det konkret fattigdomsbekämpning, ja närmast katastrofhjälp, förstår man. Gång på gång understryks att biståndets målsättning är att halvera världsfattigdomen och bistånd antas betyda hjälp till människor i nöd. Att skicka svenska jazzmusiker till Sydafrika eller fackföreningsledare till Vietnam (på något som i och för sig, det ska medges, verkar ha varit något av en nöjesresa) på biståndspengar blir då naturligtvis ett jäkla missbruk.
Jag är inte så säker, eftersom jag tror att kulturellt och fackligt utbyte på sikt faktiskt kan skapa de band av solidaritet som är nödvändiga inte bara för biståndets fortlevnad, utan också om vi ska kunna bryta den protektionistiska europeiska handelspolitiken, få de rika länderna att skriva av sina skulder eller storbolagen att släppa sina medicinpatent.
Samtidigt som han är fullt på det klara med att den svenska staten är uppbyggd av mängder av olika och ibland motstridiga myndigheter och intressen, så verkar han ha en syn på utländska stater som mer av monoliter. Det visar sig när han ifrågasätter att Sverige lämnar bistånd till ett relativt rikt land som Ryssland. Har de råd med kärnvapen, då har de väl råd att ta hand om de gamla uttjänta stridsspetsarna också, typ.
Visst. Men om de ryska miljömyndigheterna – eller vem som nu sköter vapenskrotet – inte har en chans att få loss pengarna på hemmaplan, ja då måste man kanske ändå bistå dem?

Tyvärr är det också svårt att inte placera Mosanders bok som en pusselbit i ett politiskt spel om biståndets framtid.
Jag menar, de avslöjanden Mosander gör har i många fall flera år på nacken. Så varför ge ut boken nu?
Ett svar är förstås att det är först nu han slutat på Sveriges Radio och därför är fri att skriva som han vill.
Men ett annat är att det pågår vad som närmast ser ut som en kampanj mot det biståndet. Den nya regeringen genomför nu en lång rad förändringar. Näringslivets så kallade tankesmedja Timbro har det senaste året publicerat flera kritiska – om än bristfälliga – rapporter med udden riktad mot det vänsternäste som man uppenbarligen tycker att både SIDA och de enskilda organisationerna utgör. Och i höstas kom dessutom Riksrevisionen med skarp kritik mot ett antal projekt i en rapport, vilken som av en händelse författats av en gammal moderatkompis till biståndsministern – en rapport som dock i stora stycken redan tillbakavisats av SIDA:s undersökning.
Mosanders bok passar onekligen som hand i handske i den kampanjen.
Vilket inte nödvändigtvis betyder att han skulle ha fel i sak.

Pengarna som försvann
Missbruk av det svenska biståndet
Jan Mosander
Fischer & Co

Artikeln tidigre publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson