Det vore tråkigt om Irlands folkomröstning i praktiken blir början till mer vänsterpolitik, skriver Charlotte Cederschiöld som sitter i Europaparlamentet för moderaterna i en intressant kommentar till EU:s senaste förtroendekris.

Hennes artikel på Europaportalen.se ger god hjälp att förstå var den viktigaste motsättningen går i den europadebatt som nu flyttats till stängda rum dit juristerna blixtinkallats för att reda ut följderna av en demokratisk omröstning i ett medlemsland med oönskat resultat.

Först synen på demokrati:
” 0,002 procent av EU-befolkningen ville sätta käppar i hjulen för övriga. Är det demokrati? 18 länder har redan godkänt fördraget och fler lär fortsätta”.
Charlotte Cederschiöld ifrågasätter i denna mening både den irländska författningens krav att fördragsändringar måste godkännas i en folkomröstning och EU:s eget regelverk som kräver ratificering av samtliga medlemsstater och inte gör någon åtskillnad mellan stora och små.

Vi behöver inte uppehålla oss vid frågan om vad som hade hänt om fler än irländarna fått folkomrösta. Det räcker med att konstatera att för en politiker som Cederschiöld är ett demokratiskt valresultat inte värt att respektera om landet är tillräckligt litet och resultatet blev fel.

En naturlig följd av denna demokratisyn är att forcera godkännanden i de parlament som ännu inte röstat om fördraget så att lilla Irland till sist står ensamt vid skampålen och tvingas rösta en gång till, denna gång rätt. Det är en variant. Frågan är om till exempel de svenska socialdemokraterna ska delta i denna mobbning på hög EU-nivå och godkänna ett fördrag som enligt EU:s regler och därtill en rad uttalanden från tunga EU-politiker har fallit efter Irlands nej vid valurnorna.

Svenska politiker oavsett partifärg bör nog vara extra noga med det beslutet. Det finns folk som tror att EU står för överhetsstat, nedlåtande syn på folkligt deltagande i tunga politiska avgöranden och som ännu inte övertygats om att unionen kan förenas med parlamentarisk demokrati som vi lärt känna den under snart hundra år.

Vill man ge sådana stämningar luft under vingarna ska man, som Charlotte Cederschiöld, betrakta irländarnas utnyttjande av sin demokratiska rättighet som en närmast sinnesförvirrad kollektiv handling. Och då är det naturligtvis fritt fram för brutal politisk utpressning och juridiska reptrick i den högre skolan för att sedan gå vidare som om inget hänt.

Cederschiölds andra vånda handlade alltså om mer vänsterpolitik. Eller som hon skriver ”mer skydd av hemmamarknaden, protektionism”. I hennes värld handlar det om den symboliske polske rörmokaren, han som säljer sig så billigt. I vanliga européers värld handlar det om rätt till lika lön för lika arbete och om att bekämpa den lagstadgade diskriminering av utstationerad arbetskraft som EG-domstolen numera sanktionerat i en rad domar.

Att Cederschiöld ogillar rimliga villkor för vanligt folk bevisade hon under de 13 år som hon betalade sin städhjälp svart (ynka 80 kr i timmen) och snuvade oss andra på 27 718 kr i obetald skatt.
Är det med personer med hennes demokratisyn och hennes syn på arbete och sociala villkor som svenska socialdemokrater i Sveriges riksdag ska samverka när de tunga besluten om EU ska fattas inom det närmaste året?

Charlotte Cederschiöld har i en mening alldeles rätt. Utrymmet för vänsterpolitik har ökat efter Irlands nej. Ett nej som kan förvandlas till ett ja till ett socialt Europa. Om det politiska modet finns.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 25 juni 2008

Skribent: Håkan Hermansson