KRÖNIKA. Nej, socialdemokraterna ska inte medverka till att ratificera ett dött Lissabonfördrag. Respekten för den demokratiska processen på Irland och hänsynen till EU:s egna regler gör det nu politiskt omöjligt.

Sverige har nu haft sina drygt tio års läroperiod som EU-medlem. Naiviteten och lydnadsinstinkten som präglade de första åren som superlojal, men oftast tyst elev i klassen har efter hand ersatts av större kunskap om EU-medlemskapets för- och nackdelar.

I Sverige fördes egentligen ingen debatt värd namnet om innehållet i EU:s nya konstitution. De flesta var införstådda med att en union som utvidgas kraftigt också måste se över sina röstregler och överföra makt över vissa områden från medlemsstaternas parlament till EU och dess institutioner.

Tyvärr diskuterades aldrig grundligt och hörbart exakt på vilka områden vi skulle kräva bibehållen nationell suveränitet. Sverige hade ju gått in i EU med löften om att bibehålla såväl den militära alliansfriheten som löntagarnas rätt att ta strid för lika lön för lika arbete också i en union med fri rörlighet av tjänster, kapital och varor.

Men redan vid den första stora kontrollstationen efter EU-inträdet, EMU-omröstningen 2003, visade det sig att de socialdemokratiska väljarna gick i våldsam otakt med partiledningen. Hur man än väljer att tolka det överväldigande nej-et till den gemensamma valutan och avskaffandet av riksbankens makt att sätta den svenska räntan så var det en skarp, folklig markering mot europeisk överstatlighet och oro för förlorad suveränitet.

I stället för att ta en diskussion om vad EU ska och inte ska göra och var gränserna går för förlorad nationell suveränitet på viktiga politikområden, det vill säga äntligen få till stånd en vital EU-debatt, valde partiet att lägga locket på och utpeka också EU-positiva, men kritiska socialdemokrater som nejsägare och dissidenter.

Ungefär så var läget när Lavaldomen föll i EG-domstolen. I ett slag visade det sig att skyddet för löntagarna mot social och ekonomisk dumpning kunde raseras genom beslut av EU:s högsta jurister, alldeles oavsett vilka beslut som tidigare fattats av EU:s politiker. Sverige hade inte uppmärksammat och inte trott att det krävdes ett socialt protokoll med samma tyngd i fördraget som kapitalets rätt att obehindrat flytta löntagare som schackpjäser från låglöne- till höglöneländer och upphäva principen om lika villkor för alla arbetstagare.

Den sociala klausulen saknas också i det nu underkända Lissabonfördraget. Men det kan finnas med i ett nytt fördrag. Om viljan verkligen finns att utnyttja det svenska EU-medlemskapet på samma sätt som en rad andra länder som genom åren förhandlat sig till undantag eller kompletteringar i linje med sina nationella behov.

Tiden har med andra ord kommit för en ny socialdemokratisk EU-politik, som lyssnar på de egna väljarna och ställer frågan vilket EU de vill ha. Mona Sahlin har alldeles gratis fått en chans att bedriva verklig valrörelse redan 2009 vid EU-parlamentsvalet i stället för de misslyckade mobiliseringsövningar som dessa val dessvärre framstått som hittills.

Det första självklara steget, som inte kräver ett uns politiskt mod eftersom irländarna redan avgjort saken i god demokratisk ordning är att inte rösta för en ratificering av det döda avtalet i riksdagen i höst.
Det andra steget bör bli att utforma texten till ett protokoll för ett verkligt socialt EU och göra den frågan till det socialdemokratiska huvudnumret i EU-valet nästa år.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 18 juni 2008

Skribent: Håkan Hermansson