KRÖNIKA. Politiskt är hanteringen av FRA-frågan på gränsen till obegriplig. I normala fall skulle varningssignalerna från de tyngsta remissinstanserna ha fått vilken regering som helst att arbeta om lagen eller i god tid söka en hållbar kompromiss med oppositionen.

Några sådana försök gjordes aldrig. Inte heller när risken att FRA-lagen kunde fällas av de egna i riksdagen började framstå som en hotande realitet. Det var allt eller intet. Regeringen var orubblig. Landets säkerhet krävde en lag som är mer integritetskränkande än motsvarande lagstiftning i någon demokrati.

I praktiken legitimeras alltså en ständigt pågående massövervakning och massavlyssning av hela befolkningen. Men inte en rad skulle ändras innan denna nya sköna värld var över oss efter ett frampressat riksdagsbeslut med minsta möjliga marginal.
Lagen är nu en realitet. Men varför detta haveri inför öppen ridå? För ett haveri är vad det är frågan om.

Det är det därför att Sverige inte plötsligt befinner sig i ett slags undantagstillstånd till följd av yttre militärt hot eller kända storskaliga terroristaktioner i vardande och därför skulle kunna gå till botten med alla de frågor som utmanas av FRA-lagen. I lugn och ro. Med tid att reda ut hur en verkligt rättssäker övervakning, inriktad på brott mot rikets säkerhet kan se ut utan att varje enskild medborgares integritet riskerar att kränkas.
Utan att medias käll- och meddelarskydd ryker all världens väg och vi plötsligt finner oss leva i ett orwellskt samhälle där var och en måste utgå ifrån att all e-post, alla sms och alla telefonsamtal kontrolleras av staten.

Jag vet inte om en socialdemokratisk regering hade kunnat lägga fram ett liknande förslag. Förhoppningen är att om så skett skulle varningssignalerna ha fungerat långt tidigare och bromsarna slagits till. Det hade i varje fall inte blivit denna bedrövliga uppvisning inför öppen ridå klockan fem i tolv och hukande inför en lika rasande som välinformerad och väl formulerad demokratisk protestkör som nu.

Att Reinfeldt pressat igenom denna lag med så uppenbar målmedvetenhet är svårt att förklara enbart med hänvisning till politisk prestige eller politisk dumhet. Få regeringar har så många och känsliga fingrar för avkänning i olika opinionsbildande kretsar, inklusive den nya maktfaktorn bloggvärlden, som denna.

Av alla begravda hundar i saken bör den som handlar om FRA:s kopplingar till utländska underrättelsekollegor grävas upp först.
Om regeringen har gjort någon form av uppgörelse om utbyte av underrättelseinformation med utländsk part och om FRA:s nya uppgraderade befogenheter är en del av en sådan byteshandel så blir Reinfeldts chicken race mindre svårbegripligt.

Konspirationsteorier? Tja, alla som kan sin historia känner till den svenska signalspaningens betydelse för Natos övervakningsstrategier i det förflutna. Fienden växlar, tekniken förändras och ingen ska tro att Sverige plötsligt kopplats bort från det internationella underrättelsenätverk där vi alltid haft en given plats som både leverantör och mottagare.

Jag hyser inga illusioner om att få en sådan misstanke vare sig bekräftad eller motbevisad. Men den sanningskommission om vad FRA har pysslat med hittills, som Advokatsamfundet kräver, bör tillsättas snarast. Först när den berättat vad den funnit skulle diskussionen om FRA:s eventuella roll i framtiden tagits upp igen .
Inget talar för att det blir så. Haveriet har nu i stället fullbordats med en i sista stund nödtorftigt uppsminkad lag av DDR-typ.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 19 juni 2008

Skribent: Håkan Hermansson