Jag har drabbats av klimatångest. Jag önskar att den ångesten drabbade er alla.

Det är den ångest som uppstår när man så småningom börjar tro på det man läser, inte längre slår ifrån sig det man hör och plågsamt börjar förstå innebörden av det man ser. Att det inte längre är någon snö i Stockholm på vintrarna, att isbjörnar flyter i land på Island och skjuts ihjäl (en tidig fingervisning om de klimatflyktingar som komma skall), att vi odlar vindruvor i Skåne, att Tyskland nu omfattar nya klimatzoner, att Arktis är isfri om några få somrar.

Det behövs en revolution, säger Tony Blair, och när Tony Blair talar om revolution vet vi att det är allvar. Vi behöver planekonomi, säger kristdemokraten Anders Wijkman, och visste vi det inte förr, vet vi att det är allvar när kristdemokrater talar om planekonomi. Brittiska Labour utreder hur ransoneringssystem för utsläpp kan komma att se ut. Forskare efter forskare erkänner sig ha underskattat den hastighet med vilken de skenande, okontrollerbara, självförstärkande klimatförändringarna närmar sig. Politiker efter politiker intygar kontroll på läget och fortsatt tillväxt. Bromma flygplats behövs för näringslivet, säger sosse efter sosse. Liksom Förbifart Stockholm. Hur ska människor annars kunna åka bil härs och tvärs genom landet?

Ja, hur ska de kunna göra det? Hur ska människor kunna leva med det moraliska dilemmat som ligger i att vi förstör vår värld, och vi vet om det? Att även om områdena runt polerna kommer att vara beboeliga en tid framöver, så kommer stora delar av jorden inte att vara det. Att vi, om ett antal decennier, kommer att säga att vi visste vad som var på gång, men vi förmådde inte ta oss i kragen. Så som vi har sagt många gånger förr. Att laissez-faire-krafterna var för starka, att passivitet var behagligt och aktivitet kändes löjligt efter decennier av post-kristillstånd.

För vi har vant oss av med politiken och ersatt det med kundvalet. Nu ska varje väluppfostrad medborgare köpa miljöbil i stället för bensindriven sådan, medan våra politiker satsar magra resurser på tåg och buss. Vi ska sluta äta kött medan våra politiker gör det ekonomiskt rationellt att frakta mat över halva världen. Vi ska välja bort planet trots att det är det billigaste färdmedlet. Ansvaret ligger på den enskilda individen att ställa samvete mot livsnjutning, inte på dem som fått ansvaret att ta ansvar.

Det finns en massiv flora av enhetlig forskning som säger just detta, om ingenting dramatiskt görs de närmsta åren, då kommer det i sanning att vara för sent. Lär av utlandet, lär av kristdemokraterna (trodde aldrig jag skulle skriva så), läs på, ställ om, låt oss ta oss i kragen och göra något. Och om vi inte gör det – kom inte och säg att vi ingenting visste. Den har vi hört förr. Och det hjälpte inte den gången heller.

Ett stycke Lars Forsell är på sin plats:

Det finns inga skäl för optimism
Det finns inga skäl för pessimism
Det finns skäl för revolution

Trevlig sommar!

Skribent: Kajsa Borgnäs