När en liten skärva av den europeiska befolkningen fick chansen att påverka sade man genast nej till Lissabonfördraget. Det var inte enligt planen.

Låt oss ett ögonblick betrakta denna plan. Väljarna i två av EU:s verkliga kärnländer, Frankrike och Holland, sade nej till det gamla författningsförslaget. De chockerade stormakterna i Europa utlyste då en tankepaus. En välvillig och optimistisk förmodan var då att man menade vad man sa, dvs. att man skulle begrunda den faktiska innebörden i det folkliga motståndet mot EU:s överhetsstat och utforma ett nytt förslag som byggde på demokratin i medlemsländerna. Men nej. Pausen var endast avsedd att kyla ned känslorna och avvakta nya politiker på plats, särskilt i Frankrike.
Under Merkels och Sarkozys ledning utarbetades ett s.k. nytt förslag som i själva verket med några få undantag var det gamla likt men som marknadsfördes som nytt och ofarligt och som därför skulle kunna antas också av de länder där befolkningarna sagt nej. Den grundläggande strategin var att till varje pris försöka förhindra en offentlig diskussion. Hemlighetsmakeriet var maximalt. Bara regeringschefer och höga tjänstemän var inblandade i tillkomsten.

Det är detta nygamla fördrag som nu, återigen med så lite diskussion och öppenhet som överhuvud är möjligt, skall baxas igenom. Den politiska drivkraften kommer framför allt från Tyskland och Frankrike som äntligen vill få den ordning där deras makt garanteras och motspänstiga småländer kan nonchaleras. Den arrogans mot folkstyret som präglat hanteringen ger en försmak av vad som väntar när fördraget väl är på plats.

Fram till nu har det också fungerat enligt planen. Men nu då Irland. Reaktionerna följer det sedvanliga EU mönstret. Vi kör på, heter det från flera mäktiga t.ex. den tyska utrikesministern. Andra regeringar hävdar uppenbarligen att döma av medierna, att irländarna skall tvingas göra om folkomröstningen. Det är arrogansen på sin höjdpunkt. Irländarna skall förödmjukas och erkänna att de röstat fel. Det är svårt att förstå hur detta går ihop med den irländska premiärministerns försäkran att utslaget skall respekteras. Skall den respekten bara gälla några månader?

Hur vore det om de europeiska regeringarna faktiskt drog någon lärdom av vad som hänt och vad man redan vet? Alltfler EU-medborgare är avvisande till EU:s fördjupning, känner att den politiska makten glider bort från folkstyret, är ointresserade av ledarnas självuppskattande begär att få uppträda som ”global players” och reagerar mot den fria marknadsideologi som är EU:s kärna. Kanske borde man istället för att tjurigt köra vidare dämpa ambitionerna?
Den franska europaministern Jean Pierre Jouyet har faktiskt öppnat för en diskussion genom att aktualisera tanken att alla länder inte behöver vara med på allt. Det är egentligen inget nytt; det gäller t.ex. Schengen eller euron. Det skulle kunna utvidgas.

Den svenska regeringen har ju, med stöd av socialdemokratin, lydigt följt de storas anvisningar. Möjligen har man förbrutit sig en aning genom att skicka ut fördraget på remiss vilket ju onekligen kan leda till kritiska synpunkter eller än värre. Men tanken är givetvis att man inte skall ta någon som helst hänsyn till eventuella invändningar och framför allt inte konstitutionella betänkligheter.

Både alliansen och socialdemokratin har haft som strategi att undvika all debatt; kritiska inlägg har bemötts med tystnad, ett klassiskt sätt för makthavare att hejda en obehaglig diskussion. Men inte heller detta har riktigt fungerat enligt planerna. Inom socialdemokratin har Lavaldomen lett till ett försiktigt uppror. Villkora ratificeringen med att Sverige får ett klar utskriven frisedel för kollektivavtal och de svenska regler som gäller för konflikthantering, kräver några. Det har avvisats som orealistiskt att nu komma med tilläggskrav efter alla dessa förhandlingar. Men efter Irland är det ett nytt läge. Men uppenbarligen inte enligt Mona Sahlin. Här är det som tyskarna säger, blyfoten som gäller. Gasen i botten. Kör vidare, det där lilla skräpet som ligger framför är bara demokratin och grundlagen, inget att bromsa för!

Carl Tham

Skribent: Carl Tham