KRÖNIKA. Äntligen en rejäl dos politiskt förnuft över blockgränsen. Äntligen ett genomarbetat svar på frågan vad vi ska använda försvarspengarna till och äntligen en vettig positionsbestämning av var Sverige finns på den säkerhetspolitiska kartan.

Det ska civilister till för att få till stånd en verklighetsnära analys av vad försvaret ska användas till och sedan man enats kring det svaret ge försvarsmakten vad som behövs för att den ska kunna göra sitt jobb.
Försvarsberedningen är ett gäng sådana civilister. Sedan de konstaterat det som deras kritiker, framför allt militärlobbyisterna på högerkanten, vägrar gå med på, nämligen att det kalla kriget är över och därmed också behovet av en överdimensionerad militärbyråkrati som ska ta hand om en sovjetisk invasion med hjälp av tanks, luftvärn, ett flygvapen i stormaktsklass samt hundratusentals bassar spridda på en mängd regementen så är det dags att gå vidare.

Om en enig försvarsberedning får som den vill ska försvarsmakten inte bara lära sig räkna, vilket den inte mäktat med på många år, utan också räkna med att Sverige får ett modernt och efter verkliga behov anpassat försvar i ny, men slimmad kostym.
Ett antal officerare får efter hand söka nya jobb, en övertung byråkrati avvecklas. Det kan vara tungt för den enskilde, men det är vad som sker när en verksamhet rationaliseras för att möta helt andra utmaningar än vad som gällde för femton eller tjugo år sedan.

Att detta sker först nu kan man ha synpunkter på. Sverige har dragits med ett över- och feldimensionerat försvar i många år. Men att rationaliseringen nu kan ske under stor politisk enighet är utmärkt.
Kombinationen av ett modernt hemvärn på hemmaplan och så kallade insatsförband, som kan vara kontraktsanställda eller ”heltidsanställda” gör försvaret flexibelt, ekonomiskt och till sin funktion. Vi slipper släpa på den hittillsvarande kostnadsmassa som bestått av löner till obehövda anställda, anläggningar och fastigheter och materiel som tagits fram för helt andra uppgifter i en helt annan tid än den som nu är aktuell och kan överblickas.

Om politikerna är någorlunda överens om hur spelplanen ser ut så kan debatten framöver gälla verkliga åsiktsskillnader. En handlar om Nato. Varför Sverige i samma stund som vi konstaterar, också i handling, att det tidigare militära hotet från öst i stort sett bortfallit som tankefigur skulle underordna oss USA:s säkerhetsintressen, dra på oss nya kostnader för Nato-anpassning och hamna under Nato:s kärnvapenparaply är svårbegripligt, för att uttrycka sig milt.

Viktigare åsiktsskillnader än folkpartiets behov av att ständigt profilera sig som stridispartiet lär handla om graden och karaktären av Sveriges internationella engagemang. Är det givet att vi ska delta i operationer av typ Afghanistan där de politiska och militära syftena, för att inte tala om hoppet om framgång, blir alltmer osäkra för varje dag som går? Och hur nära ska vi samverka med Nato i operationer som inte är FN-sanktionerade eller där den politiska legitimiteten och nyttan i en svensk insats är oklar?

Det här är bara några av de verkliga motsättningar som kan uppstå i synen på försvarets uppgifter. Andra kan handla om större beredskap inför mer renodlade insatser av katastrofkaraktär – klimatkriser, flyktingkatastrofer och så vidare. Men nu kan sådana debatter föras på en helt ny och mer verklighetsbaserad grund. Vi byter, symboliskt, ut jaktplanen mot fler helikoptrar.
Tack för det, försvarsberedningen!

Publicerad i Skånska dagbladet den 14 juni 2008

Skribent: Håkan Hermansson