Nu måste de sociala ambitionerna höjas

OPINION. Irland sa nej till Lissabonfördraget.
Det var oväntat, men uppenbarligen – och säkert av en mängd olika skäl – var fördraget inte tillräckligt bra.
Nu får EU ta fram ett bättre.

Kanske är det Europafackens generalsekreterare John Monks som bäst sätter fingret på grundproblemet ”Europa har alldeles för länge ägnat för lite uppmärksamhet åt de förväntningar och rättigheter som arbetare och andra, som känner sig hotade av globalisering och tempot i förändringarna, har. Nu måste man agera snabbt på budskapet från Irland, precis som det från Frankrike och Nederländerna tidigare.” sa han i en kommentar igår.
I klartext: ska Europas folk ge legitimitet åt EU, måste de sociala ambitionerna höjas. Eliterna kommer inte att kunna driva på i marknadsliberal riktning – i alla fall inte så länge en del länder envisas med att låta medborgarna rösta om saken.
Han har rätt. Unionens allt överskuggande problem är dels dess minst sagt demokratiskt tvivelaktiga beslutsförfarande, där den enda folkvalda institutionen, parlamentet, saknar både beslutsrätt och, att döma av valdeltagandet, folklig förankring. Dels unionens ensidiga fixering vid kapitalets rättigheter – som i EU upphöjts till överordnad princip, övervakad av en allsmäktig domstol.

För EU:s del är nejet ingen katastrof. Unionen har levt med Nicefördraget i många år. Det fungerar uppenbarligen hjälpligt.
Det stora problemet är möjligen att det kan bli svårt att gå vidare med utvidgningen. Den frågan kan kanske lösas genom att man – i väntan på ett nytt fördrag – separatförhandlar om varje nytt medlemslands röstvikt. Det skulle bli ett slags Lissabonfördrag i valda delar och små steg i stället.

För svenskt vidkommande har nejet minst en positiv effekt: det finns, som socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin snabbt påpekade, nu ingen som helst anledning att hasta fram det svenska godkännandet.
Vi kan lugnt vänta med att låta riksdagen skriva på – om det nu alls ska ske – till frågorna om Vaxholmsfallet är ordentligt utredda och alla hot mot kollektivavtal och konflikträtt undanröjda.
Skulle det inte kunna ske genom de förslag av ändringar i svensk lagstiftning som regeringens utredning väntas föreslå – vilket kan betvivlas – ja då finns dessutom möjligheten att kräva ändringar i det nya fördragsförslag som förr eller senare ändå måste tas fram.

Kommentarerna till valresultatet har varit någorlunda återhållsamma. Det ska respekteras, nu måste vi prata om hur vi ska göra, tycker EU-kommissionen. Sydsvenska Dagbladet pekar på problemet med att ”cirka 1,6 miljoner väljare stoppat högst angelägna förändringar i en union med nästan 500 miljoner invånare”. Men här och var väller folkföraktet fram utan spärrar. Längst går kanske Expressens ledarskribent Eric Erfors som tycker att irländarna är ”bortskämda och otacksamma”, att Irland nu bör överväga att lämna EU och att ”Denna folkomröstningskampanj har definitivt stärkt mig i min övertygelse om att det är rätt att beslutet tas av Sveriges riksdag.”

Ja, så fort folk får rösta om saken, så åker ju EU-eliten på stryk. Klart att det är bättre att överlåta politiken åt politikerna? Demokratin sköts kanske bäst utan folklig inblandning?

Och visst. Mellanstatliga samarbetet, där varje land har vetorätt över viktiga beslut, är ett demokratiproblem. En liten befolkning i ett litet land kan sätta stopp för vad många fler i fler länder önskar.
Lösningen skulle kunna vara all-europeiska folkomröstningar om nya fördrag, där medlemstaternas vetorätt upphävs och en absolut majoritet av väljarna i hela EU beslutar. Då skulle vi bättre veta vad EU:s medborgare vill.
Det vet vi inte idag. Det är ju, tyvärr, inte så enkelt att våra regeringar – som skrivit på fördraget – nödvändigtvis har sina egna befolkningar bakom sig.
Det är därför långt ifrån säkert att majoriteten verkligen vill ha vad irländarna nu stoppat.

Skribent: Petter Larsson