KRÖNIKA. Sverige har från 1 juli en utsorteringsmekanism för långtidssjuka där vi tidigare hade en försäkring. Den försäkringen var bristfällig. Många lämnades i sticket. Men den hade kunnat reformeras om den enskilda människans problem ställts i centrum.

Nu blev det den nya regeringens ambition att frisera sjukskrivningssiffrorna som kom att bestämma. Arbetsgivarnas ansvar för att anpassa produktionen efter människorna lyfts i praktiken bort. Det blir lättare att kostnadsfritt stöta ut dem som inte passar in.

Sverige har bytt spår. Döv för protester från myndigheter, läkarprofessionen, ett antal forskare och naturligtvis de som nu tämligen omedelbart riskerar jobben på grund av skador eller sjukdom som ofta hör ihop med förhållanden på jobbet, injicerar alliansregeringen ytterligare en dos otrygghet i vardagen.

I veckan fick vi höra från det numera borgerligt dominerade Sveriges Kommuner och Landsting att ytterligare 10 000 människor som tidigare omfattades av arbetslöshets- eller sjukförsäkringen nu tvingas till socialkontoren för att vända ut och in på sin ekonomi och för obestämd framtid kvittera ut socialbidrag för att överleva.

Det som hittills skyddat regeringen mot en formlig folkstorm är att den nya utsorteringsförsäkringen är så tekniskt krånglig, oklar i avgörande detaljer och ännu oprövad i verkligheten. Där ska arbetsgivare utan formellt rehabiliteringsansvar nu samverka med försäkringskassa och arbetsförmedling där många handläggare med stor olust ifrågasätter själva grundtanken i förändringarna.

Dessutom är siffror i svang som inte ger en rättvis bild av vad som väntar. Det som kallas 80-procentig ersättning vid sjukdom är efter regeringens nya sätt att beräkna den sjukpenningsgrundade inkomsten bara 77,6 procent, för att senare sjunka till under 73 procent för dem som kan få förlängd sjukpenning.

Jag tror att kombinationen av en delvis förstörd och radikalt fördyrad arbetslöshetsförsäkring och en sjukförsäkring som hotar det fasta jobbet och den privata ekonomin, ja hela tillvaron för en mycket stor grupp svenskar som har familj, nära vänner och släktingar som alla kan se vad som sker, kommer att bli det som fäller den här regeringen.
Inte medias bild, inte demonstrationer på Mynttorget eller debatterna i riksdagen eller Mona Sahlins och oppositionens verbala attacker.

Det är den verklighet där på kort tid närmare en halv miljon arbetande inte längre har en a-kassa och där den tidigare sjukförsäkringen ersatts av en utsorteringsmekanism där de mest utsatta på arbetsmarknaden tidigt hotas med jobblöshet och socialbidragsberoende som sätter bilden av en regering som bestämt sig för 2/3-delssamhället.

Det är inte oviktigt hur denna samhällsförändring skildras i media, om den skildras alls. Men den här regeringen har redan så tydligt visat vilka grupper den vill gynna och vilka den vill låta en perverterad social ingenjörskonst pressa till ännu större eftergifter att en blank eller friserad mediebild av vad som inträffat inte längre förmår dölja systemskiftet ute i den svenska vardagen.

Också en väl fungerande sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring har inslag av självrisker, som alla andra försäkringar. Hur stor den ska vara kan diskuteras. Men den diskussionen blir irrelevant när försäkringssystemen förstörts och hotar, i stället för att stödja, när den enskilde drabbas av olyckan att bli sjuk eller när företaget läggs ned.
En verklig sjukförsäkringsreform med individens behov i centrum blir en av de mesta angelägna uppgifterna när alliansen gjort sitt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 9 juni 2008

Skribent: Håkan Hermansson