Nu ökar trycket på s-ledningen

OPINION. I måndags beslutade LO-kongressen att verka för att Lissabonfördraget inte undertecknas innan den svenska utredningen av konsekvenserna av Vaxholmsfallet har presenterats.
I sak är det mycket rimligt.
Regeringen har tänkt sig att riksdagens ska skriva på Lissabonfördraget under hösten och sedan, nästan lite hånfullt, tänker man presentera utredningen strax därefter.
Socialdemokratin ska alltså förmås att spela bort sitt bästa förhandlingskort – möjligheten att vägra godkänna avtalet – innan det är klarlagt att det räcker med förändringar i svenska lag för att förhindra framtida lönedumpning.
Att kräva den omvända tidsordningen är därför inget konstigt, utan tvärtom ett rätt så modest krav.
Kanske ska det rent av ses som ett sätt att, i alla fall tillfälligt, smita undan det mer radikala kravet: att det ska finnas garantier för konflikträtt och kollektivavtal innan Lissabonfördraget godkänns.

Med LO:s nya linje ökar nu trycket på den socialdemokratiska partiledningen att också tänka om. Kritiken inom partiet har vuxit under våren, men ledningen har då kunnat luta sig mot att man har samma åsikt som LO. Så är det inte längre.
Därför är det rätt klumpigt när socialdemokraternas talesman Sven-Erik Österberg snabbt gick ut och vidhöll att den officiella partilinjen ligger fast. Kanske ska det tolkas som ett försök att kväva den interna kritiken – som nu omvänt kan hämta stöd hos LO – i sin linda.

Denna fixering vid att inte störa godkännandet av Lissabonfördraget är smått obegriplig. Det är möjligt att Lissabonfördraget är bättre än det nuvarande Nicefördraget på en del punkter, visst. Men det förklarar inte brådskan. EU har väntat på ett nytt fördrag i många år nu. Vad gör det för skillnad om man får vänta något halvår till?
Handlar det bara om att den socialdemokratiska partiledningen på något sätt inte vill, tja, skämma ut Fredrik Reinfeldt inför de europeiska höjdarna? Varför i så fall?
Är man orolig för att väcka det gamla EU-motståndet inom partiet, enligt logiken att ger man dem lillfingret så tar de hela handen?
I båda fallen är det väldigt svaga skäl för att inte med alla till buds stående medel se till att konflikträtt och kollektivavtal kan garanteras också i framtiden.

Idén att hota med att inte underteckna fördraget kallas nu för utpressning i den borgerliga pressen. Sådant ska LO inte syssla med anser man, oklart varför.
Det är tom retorik. All politik – för att inte tala om fackliga förhandlingar – är maktkamp och byteshandel. Vi får detta, om ni får detta och så vidare. Att då använda de maktmedel man har till sitt förfogande för att slåss för vad som måste betraktas som helt avgörande fråga för en arbetsmarknad utan lönedumpning är inte bara en möjlighet, utan en plikt för både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin.

Skribent: Petter Larsson