Från genusgranskning till Gulag

KULTUR. Björn Gunnarsson har retat upp sig på att förlaget Vilda genusgranskar de barnböcker de ger ut. Bland annat ska de ha bett en författare byta färg på en rosa tröja, för att rosa är en könsmarkör, berättar han (HD 26 maj).
Detta påminner, tycker Gunnarsson, om stalinistisk censur. Den sovjetiske censorn ”Andrej Zjdanov kunde inte sagt det bättre”.
Utan att behöva skriva ut det etablerar han på så vis en associationsbana från genusgranskning till Gulag.
Usch ja. Snart sitter mansgrisarna i Sibirien och huttrar.

Om vi skriver denna retoriska overkill på upprördhetens konto, så kvarstår ändå några väsentligheter.
Det är i det här fallet inte staten som censurerar, ingen lag förbjuder rosa barntröjor, inga klåfingriga politiker bannar de modiga författare som i frihetens namn slår vakt om könsrollerna. Det är inte ens ett oligopol av storförlag – som ju i praktiken, om än inte juridiskt, skulle kunna kväva konsten i sin egen snäva korrekthet. Utan ett förlag bland många, som fått för sig just de i alla fall inte ska medverka till det slentrianmässiga upprepandet av stereotyper.
Är det så konstigt? Principen är ju densamma som till exempel när de flesta tidningar inte utan mycket speciella skäl trycker främlingsfientliga texter eller ett vänsterförlag som Ordfront hellre ger ut Naomi Klein än Ayn Rand. Det står förstås fortfarande var och en fritt att trycka sådant. Men inte hos oss.
Och på vilket sätt gör det barnlitteraturen sämre om förlagen har en hållning?
Hade Pippi Långstrump blivit sämre om Astrid Lindgren fått rådet att ge Annika en roll som något annat än ett präktigt bihang för Pippi att speglas i? Är det inte bättre om ett svart barn får vara med i en historia än om svarta barn aldrig representeras?
Man ska nog inte inbilla sig att idéer om jämställdhet, antirasism, jämlikhet och så vidare kan få fotfäste utan sådana aktiva ställningstaganden, inte bara från författarna, utan också från förlag och kritiker.

När vuxna gör provokativa verk, kan de alltid försvaras med konstens frihet, framhåller Gunnarsson. Han tar Lars Vilks och Paul Hollender som exempel. Konstnären ska få göra vad han eller hon vill och publiken anses klok nog att kunna hantera resultatet.
Samma sak borde gälla för barnlitteraturen, tycker han: ”Varför inte ge barnpubliken samma förtroende som man (ännu så länge) visar vuxenpubliken, det vill säga friheten att orientera sig själv och fatta sina egna beslut vid livets vägskäl?”
Beviset, eller vad vi ska kalla det, på att det inte går att indoktrinera barn hur långt som helst är att hans dotter trots barndomens förkärlek för rosa nu är en svartklädd feminist.

Men idén att konsten är ”fri” betyder inget frikort från moralisk/politisk kritik. Den är en del och medskapare av samhället. Och så tolkas det ju också. Argumentet om konstnärlig frihet för Lars Vilks eller Paul Hollender stoppar kanske eventuella förbudskrav. Men det gör dem ju på intet sätt immuna mot kritik – vilket debatterna som följt på deras verk också ofta visat.
Och visst har barn en viss förmåga att fatta egna beslut, en del barn bättre, andra sämre. Men det är ju just för att de som kollektiv inte anses ha samma förmåga som vuxna att ”orientera sig själv och fatta sina egna beslut vid livets vägskäl” som vuxenvärlden förvägrar dem rösträtt, rättsligt ansvar, eget boende och så vidare.
Man kan naturligtvis diskutera var exakt denna myndighetsgräns ska gå i olika frågor, men inte menar väl Gunnarsson att en tioåring skulle ha samma möjligheter att känna igen och kritiskt förhålla sig till könsstereotyper som en vuxen?
Nej, det ansvaret måste nog de vuxna ta. Och det kan till exempel betyda att förpassa de rosa tröjorna, de svärdsfäktande pojkarna och de diskande mödrarna till den skräphög som de korkade niggrerna och de kyska jungfrurna redan hamnat på.

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson