På DN Debatt den 7 maj skrev två före detta landstingsdirektörer som beskrivs som veteraner inom socialpolitiken, nämligen Berit Rollén och Monika Olin Wikman, att ”Du måste själv betala mer för din äldreomsorg”.
I rask takt dömer de ut äldreboendenas fysiska kvalitet genom uttalanden som: ”Vi är rädda för de breda linoleumkorridorerna, där vardagen är grå och händelselös och där vi dör innan den fysiska döden kommer”. De anser att personalen är uselt utbildad, utan kunskap om hur äldre fungerar och har en förskräckande kompetensbrist. Så beskriver de två s.k. veteranerna inom socialpolitiken den svenska äldreomsorg, som de till del varit ansvariga för att bygga upp. När de nu själva åldras så duger den inte. Med utgångspunkt från sin egen situation hävdar de att ”vi” måste betala mer själva eftersom ”vi” vill bygga vår egen kvalitet och har råd till det.

Det går säkert att varje dag hitta brister i svensk äldreomsorg. Jag vågar dock påstå att det oändligt många fler gånger går att hitta föredömen. Det har skett en enorm utveckling i den kommunala äldreomsorgen, inte minst sedan primärkommunerna fick ett helhetsansvar genom den s.k. ÄDEL-reformen.
Äldrepolitiken i Sverige har alltid gått i trender. De gamla ålderdomshemmen ersattes av pensionärslägenheter som utvecklades till gruppboenden och servicehus och sedan till äldreboenden eller vårdbostäder – benämningarna skiftar. Den avgörande förändringen är att vi har blivit äldre och att vi i de behovsbedömda särskilda boendena tillgodoser ett vanligtvis mycket omfattande vård- och omsorgsbehov. Äldreomsorgens personal utför ett arbete som bygger på både humanism och engagemang, trots löne- och arbetsvillkor som jag personligen anser skulle behöva förbättras på ett påtagligt sätt. Det är självklart att denna yrkesgrupps prestationer och insatser, likt alla andra yrkesgruppers, av olika orsaker varierar både tillfälligtvis och över längre tid.

De stora vård- och omsorgsinsatserna utförs i gemensamma boenden eller i hemmiljön i form av hemtjänst. På ett orättmätigt sätt ger sig Rollén och Olin Wikman på denna personal och vill i stället själva betala tillvalstjänster med sina egna ekonomiska resurser. Vad de med andra ord säger är att för dem som sliter och kämpar i vården och omsorgen, står i kassan i affärer, städar på hotell eller utför andra ofta lågavlönade arbeten i produktionen av tjänster duger äldreomsorgen med de brister som de beskriver. Men för andra, som har god betalningsförmåga, ska annat varda givet. Deras valspråk verkar vara: ”Endast det bästa är gott nog åt gamla landstingsdirektörer”. Andra får ta vad som ges.

Förutom den dystra och felaktiga bild som skribenterna ger av en äldreomsorg som vanligen fungerar, så är de oerhört pessimistiska kring framtiden och säger: ”Vi kommer inte ha råd”. Detta har sagts många gånger tidigare i historien – vid varje skifte och vid varje nytt behov inom välfärdssektorn. ”Vi kommer inte ha råd” så därför får vi ha en minsta basstandard åt dem som inte kan betala och en annan standard för dem som önskar mer. Men, det kan ju också finnas en annan utgångspunkt. Nämligen att de som har det gott ställt är med och betalar så att också de som har det sämre ställt har möjlighet att få sina behov tillgodosedda och uppleva verklig valfrihet. Instrumentet, som är uråldrigt, är solidarisk finansiering över skatteuttag. Det är en alternativ väg där alla får vara med.

Rollén och Olin Wikman förespråkar att kommunerna genom lagstiftning ska tvingas att införa äldrecheckar och att det ska vara obligatoriskt med s.k. kundval. En sådan politik innebär producenternas frihet och att kommunal äldreomsorg omvandlas från en behovsstyrd verksamhet till en efterfrågestyrd marknad. Detta vore ett gigantiskt nederlag för alla som fortfarande har en socialdemokratisk själ.

Peter Persson (s)
Kommunalråd
Jönköping

Skribent: Peter Persson