Det kritiska förnuftet styr nu synen på EU

KRÖNIKA. Har svenskarna börjat gilla EU och kan vi nu lägga frågan om ja eller nej till medlemskapet bakom oss? Det går att läsa den senaste stora undersökningen om svenskarnas inställning till EU på det viset.

Men då krävs att man studerar det göteborgsbaserade SOM-institutets rapport med halvslutna ögon, blundar helt för vissa svar och bortser från att frågorna ställdes i höstas, innan den stora debatten bröt ut inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen efter EG-domstolens chockartade utslag i det så kallade Lavalmålet.

Idag, det kan jag och andra med en rakt motsatt grundsyn på EU vittna om (min är kritisk, men principiellt positiv), hade forskarna från Göteborg med till visshet gränsande sannolikhet fått helt andra svar om de stött på fackligt aktiva eller helt vanliga socialdemokratiska sympatisörer och frågat om den aktuella synen på EU.

Men i undersökningen från hösten 2007 var 46 procent för och bara 29 procent mot. Ja-sidan har inte haft bättre siffror sedan 2002 och nej-sägarna har inte varit färre sedan 1992. Låt oss acceptera dessa siffror som en ögonblicksbild av hur opinionen såg ut för ett halvår sedan och bortse från att den sannolikt svängt i negativ riktning bland vänstersympatisörer sedan dess.

I motsats till övriga EU, men i likhet med Norge och Storbritannien, har det aldrig funnits någon genuin, folklig EU-entusiasm hos svenskarna. Känslorna har sällan varit med, i varje fall inte de positiva, när EU-medlemskapet har värderats. EU har kyligt vägts och mätts, oftast från ett underifrån – och ett utifrånperspektiv.

När medlemskapet vägdes för första gången i den avgörande folkomröstningen blev svaret ja, kanske främst för att risken att stå utanför en stark ekonomisk gemenskap upplevdes som alltför stor i ett Sverige som då skakades av en djup ekonomisk kris och där politikerna var uppenbart maktlösa och rådvilla.
Men när krisen väl var övervunnen och det blev dags att ta nästa steg, in i valutaunionen EMU och bort från den svenska kronan och makten att sätta en egen räntenivå anpassad till svenska förhållanden, blev svaret ett rungande nej.

EU var okej, eller i varje fall inte ett hot mot svensk självständighet som inte kunde hanteras. EMU var ett sådant hot. Där gick gränsen. Och där går den fortfarande enligt SOM-institutet, som visar att stödet för euron har dalat till en ny bottennivå.

Det nya Lissabonfördraget, som lanserats med viss entusiasm av ledande socialdemokrater och LO:s ledning, lämnar svenska folket likgiltigt. 70 procent har ingen som helst uppfattning, vilket kan bero på att det är så intellektuellt svårforcerat i likhet med det mesta som kommer ut från kommission och ministerråd att det går över huvudet på vanligt folk.
I frågan om svenskt försvarssamarbete med EU är inställningen ljum och Nato är svenskarna direkt negativa till, stödet för svensk anslutning är 19 procent.

Alltså: När EU inte uppfattas som ett hot mot rätten att finna svenska lösningar på svenska problem får unionen ett svalt, men ändå tydligt godkänt. När EU uppfattas som ett sådant hot eller när svenska politiker använder EU, som argument för att driva impopulär politik möter unionen en grundmurad skepsis.

Jag tycker det är en rimlig hållning. Vad som saknas är en orädd EU-politik som hävdar svenska intressen och vågar sätta sig på tvären när, framför allt, EG-domstolen driver nyliberal politik på tvärs med vad en majoritet svenskar i generationer uttryckt i nationella val och överenskommelser.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 27 maj 2008

Skribent: Håkan Hermansson