KRÖNIKA. 265 riksdagsledamöter har inte begripit skillnaden mellan mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter. De röstade för regeringens förslag om vård åt asylsökande i onsdags. På så vis lagfäste de ett a-, b-, och c-lag inom sjukvården, där asylsökande har sämre rättigheter än medborgare och där de papperslösa fortfarande bara får den vård de kan betala för.

Dessa folkvalda är säkert inga ogina antihumanister. Men mentalt verkar de leva i en värld där varje stat svarar för sina medborgare, men inte för andras. Tanken att människor bär med sig vissa rättigheter vart de går har inte slagit rot. Jo, det förstås: vi skulle väl aldrig förneka en turist yttrandefrihet eller en papperslös rätten till en rättvis rättegång?
På samma sätt borde det vara med rätten till bästa möjliga vård, säger FN:s rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt. Han är affischnamn på den tredagarskonferens om migranter och hälsa som just nu pågår i Malmö, där 200 deltagare – sjukvårdspersonal och akademiker – från 21 länder samlats.
Det är inget han själv hittat på. Sverige är bundet av internationella konventioner. Trodde politikerna att det bara var slogans? Den tiden är förbi, säger Hunt.
Visst måste politiker ofta göra tuffa prioriteringar. Resurserna är inte oändliga. Men vilken kohandel som helst är inte tillåten, understryker han. Förbudet mot diskriminering är absolut. A-, b-, och c-lag får inte förekomma.

Mot bakgrund av den senaste tidens mediedebatt hade jag hoppats finna bänkarna i Universitetssjukhusets stora sal fulla av vetgiriga riksdagsledamöter, men suget efter förkovran är tydligen begränsat.
Det kanske är enklast så – och billigast. Nu kan staten fortsätta skriva på snygga konventioner och sedan dumpa kostnaden för att uppfylla dem på mer insiktsfulla landsting och frivilligorganisationer.

Artikeln tidigare publicerad Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson