OPINION. Den 11 maj påstod Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdal – för andra gången om jag minns rätt – att sverigedemokraterna är ett vänsterparti.
Om det berodde på att han aldrig läst partiets i stora stycken tydligt borgerliga handlingsprogram eller helt kallt räknar med att DN-läsarna inte gjort det, kan vi låta vara osagt.

Men kanske kan Ekdal få lite mindre fel med tiden. Det kan ha i så fall tacka Niclas Carlberg och Eva Lundemo för. Så heter två sverigedemokrater från Stockholm. Till sin partikongress för ett par veckor sedan begärde de i en motion (nr 30) att sd:s arbetsmarknadspolitiska program ändras på ett par viktiga punkter.
”I en situation”, skrev de, ”med allt hårdare konkurrens om jobben och en regering som vill att hela världen ska konkurrera på den svenska arbetsmarknaden, är det synnerligen olämpligt att ändra LAS och MBL, det är de lagarna som är till för att ge arbetarna trygghet i sin anställning och inflytande över sin arbetssituation”.
Med ”ändra” menar de kraftigt försvaga, vilket är sd:s nuvarande politik.
De fick fin respons. Partistyrelsen gjorde ett välvilligt utlåtande och Jimmie Åkesson tog upp motionen i sitt tal till kongressen och lovade en översyn av saken, som ska presenteras i höst. ”Jag tror att vår trovärdighet i arbetsmarknadspolitiken kommer att – åtminstone delvis – att vara avgörande för våra chanser att nå våra högt satta mål” sa han.

Så är det. Om Sverigedemokraternas i särklass största problem är att de har sina rötter i en nazistisk miljö i ett land där ingen, eller nästan ingen, vill se sig som högerextremist, så är det näst största antagligen just arbetsmarknadspolitiken.
Valdata pekar på att partiet till stor del hämtar sina väljare dels från högerinriktade och småföretagare, och dels arbetare, som oftast står mer till vänster. Det jobbiga för Åkesson är att dessa grupper vanligtvis har diametralt olika uppfattning om arbetsmarknadspolitik.
Om motståndarna kan tvinga partiet att bekänna färg kan dess väljarbas därför splittras.
Det verkar vara vad som sker. I september visade en opinionsundersökning att 5,8 procent av industriarbetarna stödde sd. Men i förra veckan meddelande fackförbundstidningen Dagens Arbete att en ny mätning pekar på 2,5 procent.
Det finns nog många orsaker till nedgången. Folk byter ju parti av en massa olika skäl.
Men mellan mätningarna har IF Metall mobiliserat mot sd. Dels har de förtroedevalda försökt föra diskussioner om människosyn på arbetsplatserna, men framförallt har Dagens Arbete gjort flera kritiska granskningar där just den fackföreningsfientliga politiken tydligt lyfts fram. Dessa har sedan samlats till ett särtryck som delats ut på arbetsplatserna.
Många har uppenbarligen dragit slutsatsen att det trots allt är viktigare att slå vakt om den egna tryggheten på jobbet än att kasta ut invandrarna.

Kruxet med den strategin är förstås att sd nu kan hinna vänstervrida sin politik inför nästa val, precis som Åkesson nu antyder att man tänker göra.
Men då slår rävsaxen igen.
Inte bara stöter de då bort sina högerväljare – dem kanske de är villiga att offra för att göra större inbrytningar i arbetarleden, vilket varit en nyckel till norska Fremskrittspartiets och Dansk Folkepartis framgångar. De beskär också partiets framtida inflytande.
Om, och det är ett stort om, de skulle komma in i riksdagen, så är en sak säker: de kommer aldrig att få samarbeta med vänsterblocket.
Men möjligen, möjligen kan kanske borgerligheten tänka sig att regera med deras stöd, som man gjorde med Ny Demokrati? Inte bara visade en mätning nyligen att moderaternas väljare är de som hyser varmast känslor för sd – i många andra frågor står de också högerblocket närmast: stora skattesänkningar, ja till pigjobb, kärnkraft och barnomsorgspeng och mer privatiseringar i vården.
Men har man då gjort sig av med borgerliga paradnummer som angrepp på MBL och LAS är det förstås svårare att samverka högerut. Precis den försiktiga vänstervridning som skulle kunna föra dem till riksdagens riskerar paradoxalt nog i nästa steg att beröva dem deras makt.
Hur de än gör blir det svårt att få drag under galoscherna.

Skribent: Petter Larsson