KRÖNIKA. Under våren har det varit jobbigt att läsa kvällstidningarna. Fruktansvärda händelser i Sverige och i världen som ställer frågan om mäns våld mot kvinnor på sin spets. Det är svårt att debattera så här svåra och fruktansvärda saker. Men det är ändå berättigat att fundera över i vilket samhälle det är möjligt för en man att låsa in sin dotter i källaren och våldföra sig på henne i många år. Eller där en lastbilschaufförs kompisar kan acceptera att denne har ”problem med kvinnor” – det vill säga vara dömd flera gånger för ”lättare” sexualbrott – utan att ta sig ett rejält snack med karln.

Jag känner flera kvinnor som blivit utsatta för olika typer av övergrepp från män. De flesta av mina tjejkompisar känner kvinnor som har historier att berätta. Men ingen av mina killkompisar känner någon som utsatt en kvinna för något. Säger de. Det är klart att det inte är lika enkelt att tala om. Förhoppningsvis skäms man mer över att ha utsatt någon för detta, även om skammen över att ha blivit utsatt kan vara stor. Men jag undrar ändå om inte männen vet mer än de vill erkänna. Om de så kallat ”mildare” formerna.

En av grannarna i Österrikefallet har erkänt att han visste att Josef Fritzl, ”monsterpappan”, utsatte sin dotter för sexuella övergrepp. Och visst känns det underligt att polisen inte efterforskade dotterns försvinnande ordentligt?
På något sätt kan jag inte tänka mig att ett samhälle med genusglasögonen på och ett samhälle som tar kvinnors rättigheter på lika stort allvar som mänskliga skulle se mellan fingrarna med detta, eller med en man som Anders Eklund, som upprepade gånger dömts för sexualbrott, och som folk varnade tjejerna på vägkrogen för att ta lift med.
Folk vet vad som pågår. Men man tänker att det inte är så farligt.
Förrän något allvarligt händer. Då är såklart alla emot. Det här är brott som alla avskyr. Brottslingarna själva blir ofta dåligt behandlade i fängelset. Ändå inträffar de ”mildare” formerna av de här brotten hela tiden, i din och min närhet. För att inte tala om att killar drar sexskämt, köper sex eller snackar sig förbi ett nej.

Man kan inte skriva att pappa Fritzl var ett monster eller att mannen som dödade Engla var ondskan personifierad. Tyvärr. För mäns våld mot kvinnor är så mycket mer mångfacetterat. Det är sorgligt att det ska krävas så fruktansvärda händelser för att man ska se det. Kanske räcker inte ens det som hänt denna vår.

Elisabet Kwarnmark, nationell samordnare för sexualbrottsbehandling säger i Dagens Nyheter att hon tycker att blottare ska dömas till frivård och övervakas länge, då det är vanligt att grova våldtäktsmän debuterar som blottare. Om samhället varit intresserat av att stoppa Anders Eklund, så fanns alla varningssignalerna där. Han borde ha fått vård i fängelset.
Men varningssignalerna fanns uppenbarligen även där bland hans kompisar, som visste att han var dömd för bland annat våldtäktsförsök. Om fler män respekterade kvinnors rättigheter fullt ut, skulle sådana mäns åsikter inte vara okej att uttrycka i något socialt sammanhang. Då skulle inte heller de värre formerna kunna finnas under ytan där folk anar dem. I så värst många fall.

I vissa amerikanska stater publiceras namn på pedofiler eller andra sexbrottslingar. De får ha särskild färg på bilens nummerplåt, eller hängs ut på Internet.
Men ska man undvika att släppa ut sitt barn i närheten av där en sexbrottsling bor gör man nog bäst i att inte låta dem gå ut över huvud taget. Det enda skydd mot dessa ”monster” som finns är människor som tar ansvar för varandra. Till exempel genom män som inte sprider en kultur av kvinnoförakt, sexskämt och bristande respekt för en kvinnas nej. Alla män tar det absolut inte vidare därifrån. Men det är där det börjar.

Skribent: Hanna Finmo