KRÖNIKA. Min och många andras oförmåga att imponeras av Carl Bildt grundlades under åren av upphetsade och ständigt resultatlösa ubåtsjakter under 1980-talet. Det var år då flockmentaliteten och kritiklösheten härskade oinskränkt i politik och media.

Allt började med den närmast uttjänta sovjetiska U 137 som rumlade på grund i Blekinge hösten 1981 efter en sannolikt vodkaindränkt irrfärd in i trånga svenska vatten. Kränkningen var lika solklar som den verkliga orsaken till densamma är och förblir oklar.

Om den dåvarande svenska upprördheten och skarpa protesten finns ingen anledning att moralisera i efterhand. Den var begriplig mot bakgrund av dåtidens politiska stämningar och skärpningen av tonläget i det kalla kriget efter Sovjets inmarsch i Afghanistan och Reagans proklamerade korståg mot ”ondskans imperium”.

Men med U 137:an försvann förutsättningarna att se kallt och rationellt på Sveriges säkerhetsläge. Under de följande åren rådde en psykos utan motstycke där Carl Bildt med understöd från ledande marinofficerare och självutnämnda säkerhetsexperter i borgerliga tidningar eldade under pannorna.

Sverige var i själva verket utsatt för omfattande sovjetiska krigsförberedelser med miniubåtar och spetsnazförband som ondskefulla spjutspetsar långt in i den svenska skärgården. Det ryktades till och med att vattnen utanför slottet utforskats. James Bond kunde slänga sig i väggen, Stockholms skärgård framstod som det verkliga slagfältet i det hemliga kriget mellan den fria världen och det ständigt ockupationssugna Sovjet.

Beviset för att det förhöll sig på detta sätt fastslogs definitivt i Hårsfjärden i oktober 1982. Efter dagar av intensiv ubåtsjakt som i likhet med alla andra tidigare och senare ubåtsjakter blev resultatlös i meningen att ingen båt ringades in, än mindre iakttogs eller kunde identifieras, så skred en kommission till verket som senare fastslog att Sverige utsatts för kränkning av sovjetiska ubåtar och miniubåtar.

Det viktigaste beviset ansågs vara en ljudupptagning. Resten, diverse mystiska spår på bottnen samt radiotrafik med mera har senare tonat bort, getts andra förklaringar eller avvisats som obevisade påståenden.
Tidigare har minkar och sillstim kunnat förklara andra misstänkta ubåtsljud vid andra lika misslyckade ubåtsjakter. Nu har ljudet från Hårsfjärden ”tämligen säkert” avfärdats av Totalförsvarets forskningsinstitut som vattenekon från den tjusiga galeasen ”Amalia” som gick i taxitrafik i området just den här dagen.

Ubåtshysterin med alla dess obevisade påståenden, politiska konspirationsteorier och för Carl Bildt karriärfrämjande angrepp på en socialdemokratisk säkerhetspolitik som av en del särskilt uppjagade debattörer framställdes som prosovjetisk kan nu definitivt läggas till handlingarna som en nationell pinsamhet av historiska mått.

Men innan slutpunkt sätts kan lärdomarna av dåtidens kollektiva sammanbrott för sunt förnuft och politisk anständighet ändå noteras. Vi lever i en ny politisk verklighet, men lär aldrig bli helt immuna mot politisk och medial hysteri om den backas upp av erkända auktoriteter, så kallat yrkesfolk eller politiker på hög nivå som vill utnyttja ett visst stämningsläge för egna syften.

Håll till exempel ögonen på dem som i den nuvarande försvarsdebatten har fixerat sig vid ett nytt militärt hot från Ryssland för att landet plötsligt har fått råd att modernisera en del vapen och har gott om gas och olja. Nyss var ju Ryssland livsfarligt för att det var så svagt och instabilt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 21 maj 2008

Skribent: Håkan Hermansson