Lögner och fantasier om USA i Irak

KRÖNIKA. Inför valet 1968 lovade Richard Nixon att avsluta kriget i Vietnam, ta hem trupperna efter en militär seger och framför allt låta vietnameserna ta över den kostsamma krigföringen på marken.

Sedan han valts trappades kriget upp våldsamt och pågick i ytterligare sju år innan den siste amerikanske ambassadören flögs ut i helikopter med stjärnbaneret under armen till ett väntande krigsfartyg.

Republikanernas presidentkandidat John McCain utfärdade i veckan ett motsvarande löfte beträffande Irak. Vinner han valet förutser han att USA har ”vunnit” kriget lagom till utgången av hans första presidentperiod. Efter den 1 januari 2013 återstår bara en mindre amerikansk styrka, en slags städpatrull. För då har Irak en fungerande demokrati, Al Qaida har besegrats och det våld som eventuellt återstår är så sporadiskt att de få återstående amerikanska soldaterna inte behöver ingripa aktivt.

Denna rosenröda vision lanseras nu på fullt allvar som ett slags vallöfte. Vad som krävs i form av nya krigsinsatser och politiska underverk som hittills inte materialiserats under fem års krig och ockupation har McCain inte avslöjat. Fram till nu har han tvärtom försäkrat att USA kan stanna hundra år i Irak om så krävs.
Detta uttalande från McCain har naturligt nog visat sig vara en valtaktisk blunder av katastrofala mått. En äldre generation hör det kusliga ekot från Nixon och 1968. Andra har George W Bushs självsäkra profetia från sommaren 2003 i färskt minne om att jobbet nu var gjort och att segern var vunnen. Sedan den dagen har fler än 4000 amerikanska soldater stupat i Irak och ingen har ännu på ett begripligt sätt kunnat förklara vad en seger innebär.

I Vietnam och, för all del, i dagens Afghanistan där ett USA-lett krig förs mot den störtade talibanregimens allt starkare styrkor, hade USA en klart definierad fiende. Men vem är fienden i Irak? I krigets inledning var det Saddams styrkor. De upplöstes snabbt. Några gick i amerikansk tjänst, andra försvann in i sunnitiska miliser, en del rekryterades av grupper som kan betecknas som Al Qaida. Men våldet hålls sedan flera år framför allt igång av shiitiska privatarméer med nära band till landets krigsmakt. Andra opererar på uppdrag av krigsherrar som Muqtada al-Sadr och bedriver etnisk rensning mot sunniter eller är helt enkelt kriminella band.

Ibland samarbetar de med USA, periodvis utgör de ett hot mot de amerikanska trupperna. De flesta står under starkt inflytande av Iran, vilket också kan sägas om den nuvarande regimen som enligt McCain ska stärkas så att demokrati och frid äntligen får råda

Fienderna är många, USA:s vänner är allt färre och framför allt kan ingen bedöma hur våldet kommer att utvecklas under de närmaste veckorna, månaderna eller åren. USA har dragit kaos över Irak och en militär seger är per definition bara något som existerar i fantasin hos politiker som inget har lärt av egna och andras misstag när stormakter invaderat och försökt rita om de politiska och mentala kartorna i länder som Irak och Afghanistan.

Därför skrämmer McCain när han i närmast lögnaktig desperation gör valtaktiska utspel kring Irak. Han är alldeles uppenbart inställd på att driva kriget vidare under många år.
Det sorgliga är att det knappast är utvecklingen i Irak som kommer att avgöra när USA till sist avbryter ockupationen. Frågan är inrikespolitisk, en reträtt måste till varje pris säljas in som en seger också av Barack Obama, hur omöjligt det än ter sig i den verklighet alla vi andra lever i.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 17 maj 2008

Skribent: Håkan Hermansson