OPINION. Övervakningsfilmer som får sparas för obegränsad tid, omfattande föranmälningsplikt för demonstrationer, namnlistor över och poliskontroller av demonstrationsvakter. Dessutom förbud mot att störa icke-offentliga sammankomster – till exempel politiska toppmöten – och att delta i demonstrationer som ens i någon mån kan uppfattas som hotfulla. Och slutligen totalförbud mot demonstrationer som hindrar tredje man, vilket i teorin gör det möjligt för till exempel en affärsinnehavare att stoppa ett politiskt möte på gatan utanför butiken.
Ja, det låter som en rapport från, låt säga, Iran eller Kina. Men det handlar om Bayern, där delstatsregeringen – under livliga protester från jurister, socialdemokrater, gröna och fackförbund – nu förbereder en ny lag som riskerar att reducera grundläggande liberala friheter till rena papperskonstruktioner.
Går det vägen där, finns risken att andra högerstyrda delstater följer efter.

Som så ofta är motivet gott. I Bayern finns minst 1000 aktiva nazister, som övervakas av säkerhetspolisen, och varje år arrangerar högerextremister stora marscher i städerna Wunsiedel und Gräfenberg. Det är främst dem man vill stoppa, hävdar regeringen.

Att Tyskland kriminaliserat medlemskap i nazistiska organisationer och bärandet av nazi-symboler är förstås inte helt i linje med skolboksliberalismens åsiktsfrihet, men ändå begripligt med hänsyn till landets historia. Och det är trots allt riktade åtgärder, som drabbar just dem man vill komma åt.
Nu handlar det om lagförslag som slår mycket bredare och som i praktiken blir ett sätt att gå runt den tyska grundlagens mötesfrihet, som juridikprofessorn Helmuth Schulze-Fielitz uttrycker det (TAZ 7 maj).

Den geniala är att man på pappret upprätthåller idén om demonstrationsrätten. Det kommer även fortsättningsvis att vara möjligt att tala om långtgående demokratiska rättigheter i högtidstalen.
Men i praktiken gör man det så svårt och avskräckande att Bayern förvandlas till en demonstrationsfri zon, eller snarare, till en plats där bara välordnade, okontroversiella och, tja, nästan osynliga, sammankomster säkert kan hållas.
Då förlorar mötesfriheten allt värde. Poängen är ju dels att den ska vara praktiskt möjlig att utöva, dels att den inte ska vara beroende av statsmaktens välvilja. Tvärtom finns den ju inskriven i grundlagen i de flesta demokratiska länder, just för att skydda statens ilskna motståndare.

Det bayerska förslaget måste ses som ett led i en mycket större omvälvning. I land efter land inskränks precis de fri- och rättigheter som Europa alltid berömt sig av att både ha uppfunnit och värnat, ja som liksom är själva essensen i vår civilisation – och motiveringen för våra krig. Det sker i terrorbekämpningens, det sociala lugnets, eller som här, i kampen mot fascismens namn. I Tyskland har man till exempel återinfört delar av 70-talets antiterroristlagar och inför G8-mötet i Rostock för ett år sedan skapades enorma demonstrationsförbudszoner. Säkerhetstjänsten tjuvläser journalisters epost, inrikesminister Wolfgang Schäuble – som förkroppsligar uttrycket Ordnung muss sein på ett sätt som får Thomas Bodström att verka fisliberalt återhållsam – driver på för att placera spionprogram i privata datorer och hemliga kameror i lägenheter och har till och med förordat att man ska låta lönnmörda misstänkta terrorister. I Sverige har maskeringsförbud införts och polisen har fått rätt att samarbeta med militären, vilket inte varit tillåtet sedan skotten i Ådalen.
När läste ni senast om reformer i motsatt riktning, där medborgarnas politiska rättigheter utvidgades?

Det sker samtidigt som liberaldemokratins ekonomiska maktförhållanden är i gungning. De utsatta och osäkra anställningarna breder ut sig. Pensionerna görs beroende av börskurserna. Facken förlorar i styrka. Det sker inte genom någon mystisk globalisering eller spontan marknadsutbredning, utan genom aktiva politiska beslut: med statens hjälp omregleras samhället så att ojämlikheten och otryggheten ökar.
När den sociala frustration som då uppstår artikuleras politiskt – från höger eller vänster – eller tar sig oorganiserade uttryck, som i Paris förorter, svarar staten med att inskränka möjligheterna att opponera sig och öka övervakningen.
Så omvandlas liberaldemokratin i riktning bort från både demokrati och liberalism, mot ett auktoritärt system, där frihet är något för marknaden, men inte för medborgarna.

En kortad version av artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson