Utanför föreningen

KULTUR. På tisdag fattar riksdagen beslut om att inte ge papperslösa rätt till fri sjukvård. På så vis lagfästs en diskriminering som tidigare bara funnits i avtal.
Kristdemokrater och folkpartister har vikt sig för moderaternas linje och många av dem kommer nu att följa partipiskan hellre än sin övertygelse. I utbyte har de fått ett magert löfte om att regeringen någon gång i framtiden ska återkomma till frågan.

Det är tyvärr ett bra exempel på hur papperslösa – personer som saknar uppehållstillstånd – utesluts från de mest grundläggande mänskliga rättigheter. De är ”inte med i föreningen”, för att låna ett uttryck från journalisten Kristina Mattssons ”De papperslösa och de aningslösa” – en reportagebok, vars styrka ligger i mångfalden av perspektiv. Mattsson låter fackrepresentanter, arbetsgivare, aktivister och myndighetspersoner kommer till tals. Och så förstås de papperslösa själva, de som är både utanför och innanför samhället på samma gång. De vårdas av läkare, men staten vägrar betala. De får barn, som inte kan gå i skola – även om en sådan reform är på gång. De utsätts för brott, men kan inte gå till polisen. Och de arbetar, men kan inte organiseras fackligt.
Mattsson skriver lite om mycket och boken blir på så vis mer en lättillgänglig introduktion för de aningslösa än en djupare analys.

Kanske kan de papperslösas situation bäst förstås i ljuset av en ofullständig globalisering. Kapitalet har befriats från sina nationella regleringar och ekonomierna sammanflätas snabbt – på mycket olika villkor – till en enda hårt skiktad världsekonomi. Denna process ackompanjeras av idén om universella rättigheter, som inte bara uttrycks i internationella konventioner, utan också i till exempel läkaredens löfte om fullgöra sin plikt mot envar utan att diskriminera någon, eller arbetarrörelsens anspråk på att förena proletärer i alla länder.
Men samtidigt är den politiska makten organiserad efter territorium; det är staterna som har makten över människornas rörelsefrihet och andra rättigheter, som därmed blir medborgerliga, istället för mänskliga.
De papperslösa hamnar mitt emellan dessa ordningar. De drivs från periferin av fattigdom och konflikter och sugs in mot centrums fred och välstånd. Enligt Mattsson kan en person från Afrika söder om Sahara få 35 gånger mer betalt i Europa än i sitt hemland.
Men staterna har stängt vägarna med gränspolis, kanonbåtar och visumkrav. Enligt det antirasistiska nätverket UNITED har minst 9000 personer dött när de försökt ta sig in i EU sedan 1993.
Sverige hjälper till. Vi deltar numera helhjärtat i uppbyggandet av Frontex, den styrka av polis och militär som ska hindra att migranter lyckas ta sig in i EU. Och i vintras la regeringen fram ett förslag om anhöringinvandring, som kommer att innebära den mest långtgående skärpningen av invandringspolitiken på många år.

Mattsson vill främst tala om just arbetsmigranterna, som relativt frivilligt sökt sig till Sverige – trots att de antagligen är färre än de som gömmer sig för att de fått avslag på en asylansökan. Det påverkar bokens argumentation, som går ut på att vi mer borde se de papperslösa som flitiga jobbare, än som offer för en inhuman flyktingpolitik.
Hoppet står, enligt Mattsson, till att det åldrande Europa behöver arbetskraft. Kan den insikten slå rot kan flödena öppnas och entreprenörerna från Syd fylla pensionärernas platser i äldrevården, på byggena, i butiker och på sjukhus.
Visst, men det är ju redan på gång. För samtidigt som flyktingpolitiken skärps öppnar EU dörren för arbetskraftsinvandring. En ny migrationsregim tar så form. Dess slogan skulle kunna vara: Gärna invandrare. Men bara av rätt sort. De lönsamma ska in, de olönsamma hållas borta. Det är ohyggligt cyniskt.
Det är inte heller så säkert att det kommer att minska den ”irreguljära” invandringen nämnvärt. Efterfrågan på hutlöst billig arbetskraft verkar ju vara outtömlig när borgerlighetens hem ska städas, tomaterna skördas och krogpriserna hållas nere. Och då blir frågan ändå hur de papperslösa ska behandlas när de väl är här.
Jag tror man ska lära av industrialiseringens historia, då landsbygdens folk förvandlades till rättslösa arbetare, innan de lyckades organisera sig. Skillnaden är förstås att migranterna inte måste uppfinna sjukkassor, pensioner, kollektivavtal och fackföreningar på nytt. De finns redan på plats – om de bara släpps in.
Den sista frågan är het. Inför LO-kongressen i slutet av maj driver Fastighetsanställdas förbund på för att LO ska släppa in papperslösa som medlemmar. Både TCO och SAC-syndikalisterna tillåter det redan. LO-ledningen avfärdar dock kravet, eftersom man inte vill organisera folk som arbetar utan avtalsenlig lön och inte riskera att den papperslöse avslöjas. Men det är nog bara en tidsfråga innan man tvingas tänka om, i rent självförsvar. De papperslösa utnyttjas ju inte bara själva av hänsynslösa arbetsgivare, de pressar också ned löner och villkor för andra. De är reservarméns reservarmé, som till och med kan bjuda under a-kassan. Så på något vis måste de med i föreningen.

Kristina Mattsson
DE PAPPERSLÖSA OCH DE ANINGSLÖSA
Leopard förlag

Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson