Vi inleder med en liten gissningslek. Varifrån skickades det här pressmeddelandet när det stod klart att EG-domstolen i Luxemburg än en gång fällt en dom som gör det möjligt att strunta i kollektivavtal och betala lägre löner till utländska arbetare när de utför jobb i annat EU-land?
”Handel med tjänster över gränserna måste ske på justa villkor och får inte leda till konkurrens med ruinerande låga löner.
Om inte utstationeringsdirektivet längre kan skydda mot det måste direktivet ändras.”
Rubriken på pressmeddelandet var ”Tjänstehandel utan social dumping”.
Var det moderaterna och Sven Otto Littorin, som på det här sättet solidariskt ville markera mot domen i det tyska så kallade
Rüffertmålet. Den som förbjöd den tyska delstaten Niedersachsen att kräva just justa villkor i det lokala kollektivavtalet för bygg- och anläggningsarbetare när de jobbar för delstaten? Eller var det möjligen Junilistans svenska EU-parlamentariker? Eller franska kommunistpartiet som inte har mycket till övers för EU?
Nej, faktiskt inte.

Den i sak svidande kritiken mot EU:s högsta jurister och deras numera konsekventa kallsinne till tanken om likabehandling av löntagare som rör sig över gränserna kom från två ledande konservativa politiker. Den ene, fransmannen Joseph Daul, är partikamrat med president Sarkozy och dessutom ordförande för den konservativa och kristdemokratiska partigruppen EPP-ED i Europarlamentet.
Den andre undertecknaren var den tyske kristdemokraten Elmar Brok. Det märks att de inte har läst vare sig
Svenska Dagbladets eller Dagens Nyheters ledarsidor eller avlyssnat applåderna för domen från Svenskt Näringsliv. Möjligen beror deras inställning på att de bägge vill bli omvalda i nästa års EU-val. En annan förklaring, så god som någon, är att deras varning för social dumping beror på att de tar EU:s högtidliga grundprincip om ickediskriminering på blodigaste allvar.
Sådana borgerliga politiker finns alltså. Men man får gå över Öresund för att hitta dem.

Väl över sundet finner man emellertid också en helt annan sorts borgerliga politiker än herrarna Daul och Brok. När du läser detta kan möjligen det ha inträffat att det permanenta italienska konkursboet än en gång ska förvaltas av Silvio Berlusconi, den milanesiske charmören i högklackat, som ser Italien som en del av sin oöverskådliga privata affärsverksamhet och innehar europeiskt rekord i grodor och allmän vulgaritet.
Berlusconi har ett något komplicerat förhållande till kvinnor, vilket inte minst hans fru har påpekat. Förra året fick han be henne om ursäkt för att ha flirtat offentligt med kvinnor som fallit honom i smaken.
I år har han trätt in i rollen som offentlig smakdomare över det motsatta könet.
Kvinnliga parlamentsledamöter som tillhör vänstern fick veta att de var fulare än högerns kvinnor. Vänstern saknade helt enkelt god smak när det gäller kvinnor. Frågan är om högerkvinnorna ska känna sig smickrade eller
äcklade. Hur som helst var detta ett argument för att rösta på högern, som i tomhet och sanningshalt knappast avviker från övriga löften om en lysande framtid för Italien som fixaren Berlusconi snickrat till den här gången.

Italiens kvinnor har annars annat att bekymra sig om än Silvio Berlusconis kokett gubbslemmiga omdömen om deras yttre. I inget annat land i EU har så få kvinnor ett eget jobb utanför hemmet, bara 46 procent. Och detta i ett land där kvinnor har bättre utbildning än män.
Förklaringen är inte att de är hemma och föder barn. Italien har länge haft ett exceptionellt lågt barnafödande.
Däremot jobbar de i hemmet med att passa upp på sina män, ta hand om sina gamla föräldrar och släktingar och i den mån de har barn ta hand om dem.
Denna kristdemokratiska dröm om familjen i centrum för kvinnans oegennyttiga omsorger anses av ekonomer vara en tung förklaring till Italiens låga ekonomiska tillväxt. Italiens EU-kommissionär Emma Bonino hävdar att om bara några hundra tusen av de sex miljoner italienska kvinnor i arbetsför ålder som idag står utanför arbetsmarknaden fick jobb så skulle landets BNP öka med en hel procentenhet, vilket är mycket i det här sammanhanget.
Och då tänker hon inte i första hand på hushållsnära tjänster i rika privathem utan riktiga jobb som ger oberoende och självförtroende och löner man kan leva på. En inställning som fram till nu också har gällt i Sverige.

När vi ändå är inne på ämnet kvinnor och politik och kvinnor i politiken så går det inte att komma förbi Hillary Clinton. Blir hon USA:s första kvinnliga president? Vad betyder det i så fall för USA och världen? Är hon att
föredra framför Barack Obama? För det är ju så frågan står för alla som inte väljer en något mer civiliserad och något mer intelligent förpackad fortsättning av det nuvarande eländet i krigsentusiasten John McCains skepnad?
Ska erkänna att jag länge vacklade i frågan. Hillary Clinton framstod och framstår fortfarande som ytterst effektiv och kompetent och har dessutom ett förslag till sjukvårdsreform som är avgjort bättre för vanliga amerikaner än Barack Obamas vaga och marknadsbaserade variant.
Men, men. Utan att hysa några som helst illusioner om att en valkampanj i USA kan bedrivas utan ett och annat slag under bältet, så finns det gränser för vad som kan passera utan att kandidatens trovärdighet tar obotlig skada. En sådan gräns passerade Hillary söndagen den 2 mars i teveprogrammet 60 Minutes. Då yttrade hon orden att Obama inte var muslim, men med det lilla sataniska tillägget ”så vitt jag vet”.
Hon vet att Obama är kristen. Möjligen har han inte besökt samma fina kyrkor som hon och inte med samma lätt självrättfärdiga pr-stuk på besöken som hon.
Hon vet också att hans mellannamn Hussein inte anger hans religion. Men hon kunde inte låta bli. Låta bli
att i en bisats spela det muslimska kortet mot en motståndare som aldrig gjort affär av vare sig sin ras eller sin religion.
Det avgjorde definitivt saken.

Skribent: Röde Orm