Papperslös, rättslös

NYHETER OCH REPORTAGE. Ett städföretag i Stockholm anlitar några papperslösa, det vill säga personer utan arbets- och uppehållstillstånd. De ger dem dubbelt så mycket att göra som en vanlig lokalvårdare och löner på omkring 30 kronor i timmen.
Men inte ens denna lön betalas ut, de får bara lite fickpengar. Efter några månader går de till arbetsgivaren och klagar.
När de kommer tillbaka till jobbet nästa morgon har arbetsgivaren ringt polisen som häktar dem och utvisar dem ur landet.

Historien berättas i Fastighetsanställdas förbunds rapport RITA, som är en kartläggning av de papperslösas situation inom den svenska städbranschen. Den sätter fingret på det stora problemet: som papperslös kan du inte ställa krav, vare sig mot statsmakterna eller arbetsgivaren, utan att riskera utvisning. Dessutom är det idag olagligt att arbeta utan arbetstillstånd, vilket gör att de papperslösa också bötfälls om de upptäcks.

Papperslösa kallas de som befinner sig i Sverige utan uppehållstillstånd. Ofta handlar det om asylsökande som fått avslag och gått under jorden, men också om folk som kommit till landet utan att söka asyl. Ingen vet säkert hur många de är, men vanliga gissningar ligger på mellan 15 000 och 30 000 personer. Många av dem jobbar inom branscher som städning, restaurang, och handel.
Insikten om att de papperslösas situation är en fråga inte bara för myndigheter och flyktingorganisationer, utan också för facket, har vuxit inom svensk fackföringsrörelse under senare år. Kanske var den verkliga väckarklockan när SEKO hösten 2003 avslöjade att en underleverantör till Connex, anlitat papperslösa för att städa i tunnelbanan i Stockholm. Åtminstone sedan dess har diskussionerna pågått om vad facken kan och bör göra för de papperslösa.
Problemet från facklig synvinkel är tudelat. Dels exploateras dessa arbetare hårt av hänsynslösa arbetsgivare. Långa arbetsdagar, löner på 20-30 kronor i timmen, obefintliga försäkringar och oreglerad arbetsmiljö är inget ovanligt. Dels bidrar de papperslösas underbud till att pressa ned löner och villkor också för andra.

Inför LO-kongressen i slutet av maj driver Fastighetsanställdas förbund nu på för att LO-förbunden ska organisera de papperslösa som medlemmar. Både TCO och SAC-syndikalisterna tillåter redan en sådan organisering, även om det i TCO:s fall mest är en teoretisk fråga, eftersom det inte finns så många papperslösa inom tjänstemannayrken. Och Europafacket ETUC, där såväl LO som TCO och SACO är medlemmar, anser att dess medlemsorganisationer ska verka för att ”organisera migrantarbetare (oavsett deras legala status)”.

En annan motion, från SEKO Stockholm, kräver att LO ska verka för att de papperslösa som idag finns i Sverige ”regulariseras”, som det brukar kallas, det vill säga få ett slags amnesti och förses med uppehålls- och arbetstillstånd. Sådana amnestier har tidigare utfärdats i bland annat Spanien, Italien och Holland.
LO-ledningen avfärdar i sin kommentar till motionerna båda dessa krav. Dels, menar man, kan facket inte organisera folk som arbetar utan avtalsenlig lön och utanför lagen, dels riskerar man, om man ingriper för att företräda den papperslöse, att han eller hon förlorar jobbet och/eller blir utvisad.
En amnesti skulle lösa en del problem för de papperslösa som idag finns i Sverige, medger LO-ledningen. Men risken finns att ännu fler ”illegala” arbetare skulle söka sig till Sverige, om de visste att de så småningom skulle få uppehållstillstånd via amnesti. På så vis löser man inte problemet, utan det kan tvärtom förvärras.
För att förbättra de papperslösas situation föreslår LO istället att det ska bli lagligt att arbeta utan uppehålls- och arbetstillstånd. Man ska inte riskera böter bara av det skälet att man jobbar utan papper. Dessutom vill man att de som anställer papperslösa ska kunna straffas hårdare och att det ska bli möjligt att kräva ett skadestånd som motsvarar skillnaden mellan den lön arbetstagaren fått och den som är normal i branschen.

Även utan att erbjuda medlemskap finns dock mycket facken kan göra. Framförallt handlar det om att aktivt söka upp och informera de papperslösa om deras rättigheter, bde på jobbet och i samhället i övrigt. Det är inte så lätt. I den ambitiösa RITA-rapporten – där bland annat 14 papperslösa själva intervjuas – berättas om hur facken ofta betraktas med rädsla, som en statens förlängda arm, som det gäller att hålla sig undan.
Därför är det viktigt att facken lyckas upprätta något slags förtroende. ”Den papperslöse ska känna sig säker på att han inte blir utlämnad eller angiven av en arbetskamrat. Det är inte en facklig uppgift att bevaka att utlänningslagen följs” skriver Fastighetsanställdas förbund.

Fastighetsanställdas rapport om papperslösa hittar du här.

Ur Efterarbetet 1 2008

Skribent: Petter Larsson