NYHETER OCH REPORTAGE. 27-åriga Arash drömmer om ett vitt jobb men utan uppehållstillstånd är det omöjligt
-Samtidigt som chefen utnyttjar mig så hade jag inte klarat mig utan honom, säger Arash.
I över tre år har han slitit i den lilla livsmedelsaffären i centrala Malmö. Hela tiden svart, utan rättigheter och en med en kass lön. Men det är också det enda sätt han har kunnat försörja sig på.
-Min chef tar också en risk som har mig arbetande hos sig, säger Arash som lever i Sverige utan uppehållstillstånd och på grund av sin situation vill vara anonym.

Arash flydde från Iran 2003. Han hade då levt gömd i sin egen hemstad under ett par månader. De iranska myndigheterna sökte efter honom på grund av hans homosexualitet. I Iran är det straffbart att leva som homosexuell och liksom de kvinnor som i myndigheternas ögon anses vara otrogna, stenas homosexuella till döds. Arash ville leva och lämnade hemlandet. Men Sverige blev ingen fristad. Migrationsverket avslog Arashs asylansökan och sedan förra året lever han som gömd.
-Det är som man är någonstans mellan luften och marken. Man orkar inte till slut, säger han.
Hela tiden försöker han att ha ett liv trots den press han lever under.
-Det är många som inte vet om hur jag har det. Jag är social, är trevlig mot folk, skrattar och skojar. Men egentligen mår jag jättedåligt. Jag vaknar sex-sju gånger varje natt, äter en massa godis och bara hoppas att detta snart ska ta slut, säger han medan han plockar fram te och choklad att bjuda på i sin lilla lägenhet.
Också den tvingas han hyra svart och för att klara av att betala den har han en person inneboende.
-Han har andra arbetstider och kan inte sova om jag lyssnar på musik eller tittar på tv. Så när jag kommer hem efter jobbet, är det bara tystnad i lägenheten, säger Arash som älskar musik och drömmer om att en gång kunna försörja sig som DJ.
Arbetet i den lilla livsmedelsbutiken tar på krafterna. 10- timmarspass är inget ovanligt och ibland får han jobba fjorton timmar varje dag.
-Skulle jag säga emot, tar chefen någon annan. Det finns så många som behöver jobb. Jag kan inte göra annat än att följa vad han säger.
Arbetet är stressigt och några pauser ges det sällan möjlighet till.
-Jag brukar äta när jag sitter i kassan. Det ser inte bra ut, men vad ska jag göra. Ändå har jag bra kontakt med kunderna. Många äldre som bor i området brukar stanna och prata med mig. De tycker om mig och har ingen aning om hur jag har det.
Femtio kronor i timmen betalar ägaren till butiken. Från början var det 35 kronor.
-Jag har arbetat mig upp och kan idag allt i butiken. Jag har hand om alla leveranser och beställningar. Om jag skulle byta till ett annat svartjobb skulle jag få börja på 35 kronor igen, säger han.

Drömmen är ett vitt jobb, med tydliga arbetstider och en lön som kommer direkt till honom och han inte behöver tjata på chefen för att få ut.
-Jag skulle aldrig jobba svart om jag inte måste. Med ett vitt jobb kommer också rättigheter och man kan vara med i facket, säger Arash som under sin första tid i Sverige hade ett vitt jobb som städare.
Att kämpa fackligt för papperslösa tycker han är bra men däremot är han mer skeptisk till razziorna mot svartarbete.
-Svart arbete är inte bra, men vad ska vi göra? Utan det är det en massa människor som jag som inte klarar sig. Sedan de började ha större kontroller mot restaurangerna har det blivit mycket svårare med svartjobb och de betalar ännu sämre. Det slår mot oss som inte kan arbeta på annat sätt, säger han.
Nu hoppas han på regeringens förslag om arbetskraftsinvandring. Annars tror han att möjligheterna till uppehållstillstånd är små för honom.
– De säger att jag ska ha bevis, men hur får man sådana bevis? Det går inte i Iran. Det enda sättet är att få falska papper. Att vara ärlig är tydligen fel, säger Arash och suckar.
Det lilla hopp han har kvar, håller nästan på att kvävas.
– Det blir bara jobbigare och jobbigare att leva så här, säger han.

Ur Efterarbetet 1 2008

Skribent: Britta Abotsi