KRÖNIKA. Att Thomas Bodströms demokratiska reflexer inte är direkt välutvecklade visade sig redan under hans tid som justitieminister. Sällan, kanske aldrig, har så många förslag om ökade rättigheter och möjligheter för statsmakten att kontrollera medborgarna lanserats på så kort tid: maskeringsförbud vid demonstrationer, rätt för polisens att ta hjälpa av militär och att arbeta under cover, epostkontroll och buggning, för att nu nämna några.
De har knappast blivit bättre i opposition.
I söndags lanserade Bodström via Dagens Nyheters debattsida en radda reformer av rätts- och polisväsendet.
En del är säkert tänkvärda. Men två av dem sticker ut som rätt obehagliga.

För det första vill Bodström att polisen själv i vissa ”enklare ” fall ska kunna utdöma straff.
Men att polisens själv – utan inblandning från rättsväsendet – fattar beslut om straff är faktiskt själva grunddefinitionen av begreppet polisstat.
Vi kan ha vilka lagar som helst, rättvisa eller groteska. Så länge de prövas av ett självständigt rättsväsende lever vi i en rättsstat. Men om polisen sjäv dömer blir medborgaren rättslös inför polismakten.
Nu tänker sig Bodström – det framgår i intervjuer – visserligen att det ska vara möjligt för den enskilde att vägra bli dömd av polisen, men tanken kan ju inte vara att folk verkligen ska använda den rätten, för då blir ju hela reformen fullständigt poänglös.

För det andra vill Bodström samla all kriminologisk forskning på Brottsförebyggande rådet, BRÅ. Polisens och, vad värre är, universitetens forskning ska allltså underställas en – och en enda – statlig myndighet.
Det är illavarslande. Inget ont om den verksamhet som bedrivs på BRÅ, men universiteten är långt mycket mer självständiga i att välja forskningsfrågor. De tar inte order av regeringen på samma sätt som en myndighet, utan står i samhällets tjänst, snarare än statens.
Är inte dagens utspridda forskning en bättre garanti för en mångfald i perspektiv, som faktiskt gynnar inte bara vetenskapen, utan också medborgarnas möjligheter att ta ställning i frågor om lag och rätt?

Vanligtvis har de senaste årens ökande polisbefogenheter genomförts med motiveringen att man måste bekämpa grov brottslighet och terrorism. Det är användbara argument, dels för att de spelar på människors rädsla, dels för att de automatiskt medför att eventuella kritiker misstänkliggörs som släpphänta terroristkramare.
Men de duger ju inte här. I båda fallen är istället motiven för reformerna effektivitet, det vill säga ytterst att spara pengar. Statens finanser görs till ett intresse överordnat statens uppgift att garantera rättssäkerhet och relativt fri forskning.
Så talar en kamrer.

Artikeln tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Skribent: Petter Larsson