Klasskamp in i döden

KULTUR. Om det finns något som kan kallas en hederlig begravning, så måste det också finnas ohederliga begravningar.
Det är utgångspunkten för etnologen Birgitta Skarin Frykmans essä ”Sista ordet. En revolution i stillhet” i forskarantologin ”Arbetarrörelse och arbetarkultur. Bild och självbild”.
Hon lämnar snabbt uppdraget att skriva om abetarrörelsen och begravningarna. Istället flyter texten ut i en bred, detaljrik och briljant essä om 1900-talets sociala omvälvningar.

För att förstå idén med en hederlig begravning, måste vi tänka oss ett förindustriellt Sverige som var starkt präglat av en heders- eller skamkultur, där en persons sociala status bland annat uttrycktes i hans eller hennes begravning. Den blev ett slutbetyg över livet, omgärdat av offentliga ceremonier. Det skulle vara klockringning och prästtal och sörjande skaror. Ibland skulle liket också ställas ut till allmän beskådan i hemmet eller på gården dagen eller veckan innan begravningen.
Ju mer folk, ju dyrare klockringning och så vidare, desto mer hedervärd person.
De ohederliga begravningarna, som skedde på speciella platser på kyrkogården, i skogen, om natten och med ett minimum av ceremonier tillkom bödlar, brottsligar, romer, resande och andra grupper som var socialt stigmatiserade.

Dessa idéer och traditoner levde kvar också när industraliseringen under 1800-talet i blixtfart förvandlade bönder och torpare till stadsproletariat. När nu fattigdomen bredde ut sig i breda folklager, kom en stor del av den nyfödda arbetarklassen att hotas av risken för en ohederlig begravning. Borgerligheten blev nämligen skräckslagen inför framväxten av de fattiga, kriminella, smutsiga, ja nästan omänskliga arbetarna. Och den svarade med repression. Genom att utdefinera arbetarklassen som omoralisk, brottslig och lättjefull kunde man undergräva dess krav på politiskt inflytande och ekonomisk utjämning. Arbetarna, hävdade man, var fattiga för att de hade en speciell livsstil. Brottstatistiken talade ju sitt tydliga språk: de farliga klasserna var bokstavligen farliga.
Diskursen ekar i dagens tal om vikten av moralisk uppfostran, där de ”som befinner sig i utanförskap” måste slitas ur sin lättja och där ingen behöver vara fattig som är redo att arbeta hårt – vilket är innebörden av de nya moderaternas idéer om arbetslinjen.

Med allehanda repressiva fattigvårdslagar försökte borgerligheten mer eller minde kriminalisera fattgdomen som sådan och dess oundvikliga uttryck. Små skitbrott, typ stöld av mat, bestraffades med drakoniska påföljder. Till exempel kunde en kvinna som stulit ”ett mindre parti fläsk, hvarmed hon sedan…trakterade sig och några andra qvinspersoner” dömas till ”sex års straffarbete och tio års förlust av medborgerligt förtroende”.

Detta med förlust av medborgerligt förtroende, eller vanfrejd, som det också kallades, var ett slags skamstraff, en brännmärkning som ofta följde den dömde livet ut. Det utdelades inte för till exempel mord eller misshandel, utan främst för ekonomiska brott, som stöld. Det var pengarna borgerligheten ville skydda. Vanfrejd innebar att man förlorade sin rösträtt, att man förbjöds ta statlig och kommunal tjänst, att driva företag med anställda och så vidare. Det var också svårt att få anställning. På det stora hela blev en vanfrejdad man eller kvinna ett slags B-medborgare, med kraftigt försämrade möjligheter att försörja sig. Många drevs därför djupare in i fattigdom, kriminalitet eller till självmord, vilket i förlängningen ledde till just en nedvärderande fattigbegravning. Lagstiftningen fanns kvar i olika former fram till 1937.

”De fattiga arbetarna var i samhällets ögon inga hederliga människor – men de hade kvar sin rätt till en hederlig begravning, förutsatt att de kunde betala för den” konstaterar Skarin Frykman och menar att det bidrar till att förklara varför det var extra viktigt för arbetarna att liksom, i alla fall i sina egna ögon, rehabiliteras efter döden.
På sätt och vis kan man säga att begravningen gjordes till en arena för klasskamp. Genom att ställa till med riktig begravning kunde de skötsamma arbetarna avgränsa sig från de fattiga och gör anspråk på att tillhöra samhället lika mycket som borgerligheten.

Arbetarrörelsen vände, i rent självförsvar, på perspektivet och hävdade att fattigdomen skapade problemen. Kanske kan man rent av säga att rörelsen grundades i det syftet. I takt med att den sociala utjämningen tog fart erövrade så småningom arbetarklassen också den klassiskt storståtliga borgerliga begravningen, med sorgetåg, kransar och präster. Till detta bidrog också självorganiseringen i sjuk- och begravningskassor, en försäkringsform som gjorde det möjligt att hela det yrkesverksamma livet samla ihop pengar till den egna begravningen och slippa vanäran.
Men precis i samma ögonblick sker en total omkastning. Med maktens eviga privilegium att definiera smak och rätt gjorde de välbeställda helt om och började låta begrava sig ”i stillhet”. Nu blev istället en lågmäld privat sammankomst den rådande normen och borgerligheten kunde återigen, för några decennier, avgränsa sig från arbetarna.
Det viktiga, kan man konstatera, var alltså inte utformningen av begravningen i sig, utan just att upprätthålla social skillnad.

Arbetarrörelse och arbetarkultur. Bild och självbild.
Lena Johannesson, Ulrika Kjellman, Birgitta Skarin Frykman
Carlssons

Artiklen tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson