Noga att skilja mellan styvbarn och kelgrisar

Kan en enda grupp i samhället från en dag till en annan dramatiskt höja sina inkomster på ett sätt som ingen annan grupp kunnat någonsin tidigare? Frågan ställdes med anledning av sjuksköterskestrejken av en företrädare för arbetsgivarna och besvarades med nej.

I en mening har hon rätt och i sak lär hon också få rätt. Det vill säga, på den arbetsmarknad som faktiskt fungerar som en marknad och där stora löntagarkollektiv slåss för att ta ut största möjliga reallöner – inte att förväxla med inflationsurholkade lönelyft utan ökad köpkraft – så finns det gränser för vad en enskild grupp kan få.
Även om denna grupp har allmänhetens förståelse för sina krav. Åtminstone i princip, om än inte alltid i verkligheten. Särskilt om det handlar om offentliganställdas löner som måste betalas av skatter – sjuksköterskornas till exempel.

Vanligt folk, till vilka jag räknar alla som har inkomst av lön och kan vara låg- eller högutbildade, låg – eller högavlönade eller som i egenskap av egenföretagare verkar på en marknad där kundernas köpkraft och den egna arbetsinsatsen avgör inkomstens storlek kan verkligen inte från en dag till en annan dramatiskt höja sina inkomster.
Om det finns enstaka undantag från det påståendet så bekräftar de bara regeln.

Men regeln gäller bara vanligt folk.
Det finns en annan regel för dem som i inkomsthänseende inte kan räknas som vanligt folk. De verkligt förmögna, de superrika kan utan någon som helst egen arbetsinsats göra just det som sjuksköterskorna inte lär klara av den här gången heller. Men då gäller det att ha de styrande politikerna på sin sida. Politiska beslut kan faktiskt från en dag till en annan dramatiskt öka inkomster för dem som varken behöver skattelättnader för att öka sin arbetsinsats eller för att hålla nöden från dörren.

I all tysthet genomförs nu en skatteförändring, som i all enkelhet innebär att det stora skattebetalarkollektivet skänker mångmiljardbelopp till Sveriges allra mest förmögna personer. Slopandet av förmögenhetsskatten har granskats i detalj av tidningen Dagens Arbete, vars ofta högklassiga journalistik sällan uppmärksammas av övriga media vilket i sin tur kan ha att göra med att den ägs och utges av ett antal fackförbund. Jag citerar:
” Totalt beräknas reformen kosta statskassan 6,9 miljarder. Siffror från Riksdagens utredningstjänst, RUT, visar att den största delen av de pengarna hamnar i fickorna på förmögna medelålders män, med höga inkomster och adress i Stockholm.

Sammantaget har regeringen sänkt skatterna med 40 miljarder. Nästan hälften av de pengarna har gått till den femtedel av befolkningen som tjänar mest.”
Förra året betalade 63 av 94 verkställande direktörer och styrelseledamöter i ledningen för 20 svenska storföretag sammanlagt 70 miljoner kronor i förmögenhetsskatt. I år betalar de inte ett öre.
Bor de dessutom i kommuner som Lomma, Vellinge, Täby, Kungsbacka och Djursholm har de redan fått mångmiljonbelopp i sänkt fastighetsskatt och berörs inte alls av den höjda fastighetsskatt ute i landet som nästan 60 procent av villaägarna ska betala in nästa år.

När de politiker som genomfört detta talar om samhällsansvar talar de aldrig till denna superrika lilla grupp. Deras privatekonomi har i ett slag förstärkts med astronomiska belopp genom politiska beslut.

Sjuksyrrorna kan känna sig blåsta. De flesta bor inte i Djursholm, de flesta saknar beskattningsbar förmögenhet och tillhör således de 90 procent av befolkningen som förväntas visa samhällsansvar.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 7 maj 2008

Skribent: Håkan Hermansson