KRÖNIKA. Jag har hittills inte stött på någon som hävdat att sjuksköterskorna inte är värda ett rejält lönelyft. Desto tystare blir det när frågan ställs om hur notan ska betalas.

Alla vet att sjuksköterskorna är anställda av oss själva, det vill säga av oss skattebetalare. Idag handlar det om sjuksköterskorna. Men berättigade krav på lön efter förtjänst kan ställas av undersköterskorna i äldreomsorgen, de hårt ansträngda socialsekreterarna i kommunerna och pressade lärare i skolor med allt tuffare ekonomiska och sociala villkor. För att bara nämna några grupper som på mycket goda grunder kan hävda att deras ansvar och krävande arbetssituation verkligen inte avspeglar sig i deras lönekuvert.

Det är också så att kraven på de anställda i det vi kan kalla välfärdssektorn ständigt stegras. Sverige orkar inte med ännu en förödande 90-talskris i skolan, vården och omsorgen. De äldre blir fler, ingen accepterar längre stora barngrupper och enkel förvaringsfilosofi i förskolan. Ordning och kunskap i skolan där varje elev ska bli sedd och få hjälp utifrån sina förutsättningar tål inga nedskärningar i kommunernas ekonomi.

Om sjuksköterskornas krav skulle tillfredsställas fullt ut ska kommuner och landsting, det vill säga vi själva, betala ut löneökningar på ca 5 miljarder kronor. Gärna för mig, om det kan göra sjuksköterskejobbet mer attraktivt och höja kvaliteten i vården. Men jag skulle därefter ha svårt att säga nej till lika berättigade krav från andra grupper i välfärdssektorn. Hur får vi annars unga människor att välja vård- och utbildningsyrken eller ta de ofta psykiskt påfrestande socialsekreterarjobben?

Vad som återstår att förklara – när nu alla verkar vara så överens om höjda sjuksköterskelöner och när ”kvalitet” i välfärden är det nya uttrycket för politisk korrekthet långt in i borgerligheten – är hur detta kan förenas med lägre skatter.
I Danmark som nu passerat oss som landet med världens högsta skatter har välfärdens arbetare gått ut i strejk av samma skäl som sjuksköterskorna i Sverige. I Danmark har de fått höra att pengarna inte räcker till dem. De kan se sig om i ett samhälle där rikedomen flödar, men fördelas allt skevare. Till vettigare löner för de som jobbar i den gemensamma, skattefinansierade välfärdssektorn finns för dagen inget utrymme.
Trots världens högsta skattetryck.

Moderaterna har nu satt som mål att få ner skattekvoten från dagens ca 50 procent till 45 procent. 50 miljarder har redan pytsats ut till dem som har jobb – mest till högavlönade, personer med förmögenheter och innehavare av mångmiljontaxerade fastigheter. Det är klassisk högerpolitik som bara marginellt påverkat arbetsutbudet, men ökar de ekonomiska klyftorna och samtidigt minskar utrymmet för välfärdspolitik, inklusive höjda löner till sjuksköterskor.

Också med bibehållet högt skatteuttag blir det allt svårare att möta alla krav på bättre välfärd. Särskilt om vi till välfärden också räknar socialförsäkringar och a-kassa, som inte närmar sig gamla tiders fattighjälp.
Därför var socialdemokraternas tystnad när det nya skatteavdraget aviserades oroväckande. Det är en sak att inte omedelbart avvisa ett förslag om man inte har ett annat och bättre i beredskap. Men en annan sak att inte slå fast den sanning som alla känner till men inte alltid vill höra: välfärd och höga skatter hör ihop, det ena kan inte nås utan det andra.

Diskussionen ska handla om rättvisan i skatteuttaget. Inte om vi har lust att betala det alla vill ha.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 25 februari 2008

Skribent: Håkan Hermansson