NYHETER & REPORTAGE. Stoppa utvisningarna till Irak och Afghanistan. USA ut ur Irak. Och inga fler svenska trupper till Afghanistan. Det kräver den före detta bistånds- och migrationsministern och mångårige diplomaten Pierre Schori.
För ett par veckor sedan gav han ut boken Draksåddens år, där han går till skarpt angrepp inte bara mot Bush-regeringens utrikespolitik utan också mot den svenska regeringens tystnad före kriget och under ockupationen av Irak.
– Idag är Irak är en mardröm utan slut. Kriget riskerar att gå bortom all politisk och militär kontroll och sprida sig i regionen. Även till Sverige har följderna spritt sig, i form av att vi tar emot väldigt mycket flyktingar. När vi nu går in på det sjätte året av krig har det inte blivit bättre eller stabilare ur amerikansk synpunkt, utan det har blivit värre, säger Pierre Schori.

De senaste månaderna har dödstalen i Irak åter börjat stiga. Har den amerikanska truppförstärkning, som kallas The Surge, misslyckats?

– The Surge är en eskalering och en eskalering som sker därför att de har misslyckats. De lägger mer plåster på såren. Det hjälper inte. Man måste komma åt grunden till det hela – den amerikanska ockupationen. Det är en ockupation, trots att man inte vill säga detta från regeringarnas sida, vare sig i Bagdad, Sverige eller Washington.

Vad ska man göra för att ta sig ur då?

– USA måste först deklarera att man inte har för avsikt att vara kvar med permanenta baser. Det är viktigt därför att redan 1988 skrev ett antal neokonservativa, som fortfarande sitter vi makten med Bush, ett dokument där de sa att USA måste garantera sig en permanent närvaro i denna region. Det var för oljan, för Israels skull och för att de tyckte USA skulle ha denna roll i världen. Därför är det en viktig fråga, också för den svenska regeringen att ställa, vilket USA:s syfte är?

Behövs utländska trupper i Irak?

– Nej, det säger jag inte. Om du tittar på jorden ur ett helikopterperspektiv så ser du att i två länder är det tiotusentals västerländska soldater på muslimsk mark samtidigt som Israel expanderar. Det uppfattas av den muslimska och arabiska befolkningen som något fel.
Mer trupper är bara fler plåster. Irakierna själva måste ta över frågan.

Schori tänker sig en process i både Afghanistan och Irak där man samlar alla betydande grupper, inklusive företrädare för talibanerna respektive de irakiska motståndsrörelserna, dock inte al qaida, som han ser som militärt och politiskt oviktiga. Tillsammans med grannländerna, som Turkiet och Iran, bör man kunna komma fram till någon form av lösning.
– Det kommer de säkert att göra, efter en viss blodspillan när amerikanarna drar sig ur. Men om man inte gör detta, utan har amerikanska trupper kvar i landet, så kommer det här aldrig att ta slut.
Han kan också tänka sig att stationera internationella fredstrupper i Irak. Men de ska stå under, under irakisk ledarskap, ha ett tydligt FN-mandat och helst vara rekryterade från regionen.

– Däremot ska USA betala ett pris. Har man gått in illegalt i ett krig som kostat hundratusentals människor liv och lem, ska man då inte betala något slags pris?

Ett krigsskadestånd?

– Efter Vietnamkriget skrev USA på ett avtal med vietnameserna, där man sa att vi ska verka i en anda av försoning och så vidare. Walter Mondale kom till Stockholm och bad om ursäkt. Här fanns också en paragraf om att de skulle bidra till återuppbyggnaden. Vi kan förmodligen inte förvänta oss samma sak, men någon slags signal från en ny administration i USA måste komma. Det är viktigt att den svenska regeringen och den svenska arbetarrörelsen driver att USA måste ta sitt ansvar.

Invändningen är att så fort de USA lämnat landet så har vi ett fullskaligt inbördeskrig.

– Kan det bli värre än vad det är nu?

Finns det något den svenska regeringen kan göra?

– För det första ska vi förklara ett moratorium för utvisningar till Irak. Det pågår ett krig där, oavsett vad migrationsverket säger.

Då får man stifta en ny tillfällig utlänningslag.

– Regeringen kunde börja med att tala sanning, och tala om att det pågår en väpnad konflikt. Det säger de inte i sin utrikesdeklaration. Då skulle migrationsverket veta vad de ska säga. De kan ju inte göra migrationsverket till utrikesdepartement, bara för att det handlar om Irak, där USA är inblandat.
– Det andra är att man bör ta upp en diskussion inom EU om vad som ska vara agendan gentemot den nya amerikanska administrationen. Då är man i alla fall med och försöker forma en politik i USA. Om man ingenting säger, utan bara gullar vidare som om ingenting har hänt, då formas politiken i de olika presidentkandidaternas kanslier – och den går inte att ändra sedan.
– Det verkar som om svenska politiker är iakttagare av den amerikanska valrörelsen, att de tycker det är en intressant happening. Man underskattar sin möjlighet att påverka, både som medlemsstat i EU och som enskild regering.

I Afghanistan har Sverige trupper. Det finns en kritik, inte minst inom socialdemokratin, mot sammanblandningen av ISAF-styrkorna och de stridande amerikanska trupperna. Är den relevant?

– Absolut. Det är förödande. Den amerikan som nu är befälhavare för ISAF har tidigare varit i Afghanistan. Under hans befäl dog två personer efter tortyr. Och enligt trovärdiga amerikanska källor försökte han mörklägga detta. Men det mer grundläggande problemet är att tillsätta en amerikan som befälhavare om man vill behålla någon trovärdighet i ISAF-styrkan. Sverige skickar trupp och riskerar svenska medborgares liv. Men vad har vi haft för inflytande?

Man skulle kunna villkora utökandet av den svenska truppen med till exempel ett byte av befälhavare.

– Det skulle man ha gjort från början om man hade varit på hugget. Nu sitter han där.
Men däremot har vi inflytande över hur många vi skickar till Afghanistan. Därför ska vi inte öka på styrkan, förrän vi har klarhet i vad som är strategin i Afghanistan. Det är oansvarigt att skicka ut svenska män och kvinnor utan att man har en klar uppfattning om varför de är där. Är de där för att vinna en militär seger, eller vill man ha en politisk lösning?
– För en militär lösning, ett slags Kososvo-lösning, krävs en halv miljon utländska soldater. Det kommer ingen att ställa upp med.
Precis som man gjorde i Vietnam, där man sa att ja, vi stödjer vietnamesernas oberoende, även om det betyder en kommunistisk stat, så måste talibanerna in i en politisk process.

Men om man samtidigt anser att det bör finnas ISAF-trupper där, vem ska då stå för dem?

– Det är en NATO-operation. Sverige har frivilligt valt att ställa upp. Men nu, efter att vi fått en amerikansk överbefälhavare, har det blivit ännu tydligare att man inte har någon koll på strategin.

Hur ser du på den svenska vapenexporten till USA och Storbritannien? Den har ju pågått både innan och under ockupationen.

– Vi är ett vapenexporterande land. Vi säljer till vissa länder, utifrån vissa kriterier som är parlamentariskt beslutade. Det är en följd av att man en gång satt igång det. Att avbryta kontrakt kan man inte, eftersom man är en vapenexporterande nation.

Det är klart man kan. Men man förlorar en massa pengar på det.

– Men man får heller inga kontrakt om köparen vet att om man köper svenskt, så riskerar man att leveranserna avbryts. Jag tycker det är en moraliskt besvärlig fråga, men den har ingen större politisk betydelse i Iraksammanhanget, för svenska vapen spelar ingen större roll där.

Det har sagts en förenande fråga för krigsoppositionen i Sverige skulle kunna vara just att vända sig mot den svenska vapenexporten, som ju på ett väldigt konkret sätt gör oss delaktiga i kriget.

– Ja, det kan väl göra om man vill. Men jag anser att det finns viktigare frågor. Det är att kräva att man inte utvisar folk till Afghanistan och Irak. Det får omedelbart mänskliga tragedier till följd, som vi har ett direkt ansvar för.
Och så måste man tala ut om hur vi ser på situationen. Om vi inte gör det så abdikerar vi. Då är vi inte politiker, då är vi åskådare, vi blir politiska eunucker.

Ur Efter Arbetet nr 1 2008

Skribent: Petter Larsson