KRÖNIKA. Sverige skall stå som värd för en stor FN konferens om Irak, har regeringen beslutat. Konferensen är en uppföljning till den s.k. ”International Compact with Irak” som bildades på amerikanskt initiativ och som förmodas bidra till en fredsprocess i Irak. Konferensen skall, hoppas man, stärka FN:s roll i Irak och leda till mer bistånd.

Förfrågan om ett svenskt värdskap har kommit från FN:s generalsekreterare, heter det från UD. Men kraften bakom är Bush och Condolezza Rice, som säkert har varit i kontakt med Bildt. Bildt har inte varit svårövertalad.

Varför skall Sverige ordna en sådan konferens? Vore det inte naturligare, att något av de länder med USA i spetsen som anfallit, ockuperat och förstört Irak, ordnade konferensen? Varför inte Danmark, med dess modiga uppslutning på USA:s sida? Eller Storbritannien eller Polen?

Men för USA är det en poäng att ha konferensen i Sverige som inte deltagit i kriget men som ändå anses vänligt sinnat och förstående. Det kan ge ett skimmer av legitimitet åt kriget och vad som därefter har hänt.

Det kan ligga något i den uträkningen, om det inte talas klartext. Vad bör den svenska statsministern säga?

Han bör säga som det är: vi har samlats här på grund av den katastrofala situationen i Irak. Den är en följd av USA:s och dess allierades angreppskrig och ockupation. Minst 100 000 människor har dödats, förödelsen är oerhörd, flyktingarna kan räknas i miljoner. Kriget var folkrättsstridigt, har främjat terrorismen och fördjupat motsättningarna i hela världen. Den svenska regeringen fördömer också i detta sammanhang att USA tillämpar tortyr mot fångar och misstänkta och har upprättat koncentrationsläger. Kriget i Irak är en civilisatorisk katastrof och ett oerhört bakslag för de värderingar som bär upp FN stadgan. Frågan är vad omvärlden kan göra för att få ett slut på katastrofen.

Ett sådant anförande av den svenska statsministern skulle onekligen väcka uppmärksamhet men också förstämning. Jag misstänker starkt att ingenting sådant kommer att sägas. Istället kommer den svenska regeringen liksom de andra deltagarna på konferensen diskutera läget i Irak som om landet på något sätt drabbas av en naturkatastrof. Man kommer att diskutera följderna av ett angreppskrig utan att nämna de ansvariga. Så var det också när Sverige, då under ledning av Göran Persson, ordnade en konferens om bistånd till det av Israel sönderbombade Libanon.

Sanningen är tyvärr också att omvärlden och FN i praktiken är maktlöst. En ny konferens kan heller inte få ett slut på kriget.
Det är USA:s regering som sitter med den avgörande beslutsmakten.
En första förutsättning är nämligen att ockupationen upphör, att de främmande trupperna försvinner. Det ger säkert ingen omedelbar fred men å andra sidan kan ingen fred åstadkommas så länge de finns kvar. Den nuvarande regeringen är i praktiken fortfarande beroende av USA:s militära stöd. Det vet alla parter. Det gör politiska framsteg nästan omöjliga.
Bush har nu förklarat att trupperna måste stanna tills vidare. Ockupationen skulle vara i sex månader, sades det 2003. Nu har det gått fem år och förödelsen och dödandet bara fortsätter.
Bush vet säkert att kriget är ett totalt politiskt och moraliskt misslyckande, men jagar en hägring, nämligen att fortsatta militära insatser ändå till sist skall skapa fred och stabilitet.
Kanske kommer en ny amerikansk administration på andra tankar. Säkert är det alls inte.

Behöver Irak då mer bistånd? Nej och ja. Irak behöver i första hand inte biståndsmiljarder för infrastruktur och återuppbyggnad. Det kan man betala själv med de stora inkomsterna från oljeexporten. Men en god början vore att de väldiga vinster som nu tas hand om av amerikanska företag istället gick till Irak.

Irak behöver humanitära insatser och teknisk expertis. Men hur skall man meningsfullt kunna bedriva sådant bistånd under de nuvarande omständigheterna? FN-tjänstemän och andra gör ett heroiskt arbete för att få fram livsförnödenheter men systematiska och breda insatser fungerar inte.

Mycket större resurser behövs för att hjälpa flyktingarna. Det finns bortåt två miljoner 2 flyktingar bara i Jordanien och Syrien. Här behövs massiv hjälp. UNHCR, FN:s flyktingorgan, är på plats men har, som vanligt för små resurser. Det behövs ingen ny konferens för att ändra på den saken. Det är bara att skicka pengarna.

Det finns med andra ord starka skäl mot att Sverige står som värd för denna tvivelaktiga konferens. Den svenska regeringen kunde istället skicka de biståndsmiljoner som konferensen kommer att kosta till de irakiska flyktingarna. Men frestelsen för statsministern och Bildt att få spela en roll, låt vara som marionetter, var uppenbart övermäktig.

Carl Tham

Inlägget har också publicerats i Obs i P1

Skribent: Carl Tham