OS-bojkott? Ja, varför inte?

KULTUR. Att arrangera OS i Nazityskland 1936 var fel.
Dagens Kina påminner om Nazityskland.
Därför borde OS i Peking bojkottas – eller i alla fall saboteras med protester.
Så ser argumentationen ut i Sverker Lindströms debattbok ”Det stora sveket”.
Den haltar. Att Berlin-OS framstår som en ohygglig skamfläck i den olympiska rörelsens historia beror ju mindre på läget 1936 – som i och för sig efter Nürnberglagarna 1935 var allvarligt – än på att vi nu i efterhand vet att anfallskrigen och förintelsen följde. Inga tecken på något liknande kan ses i Kina och Hitlers spöke fungerar därför mest som en onödig demonisering.

Men det som sker i Kina är illa nog. Liksom det skulle finnas goda skäl att protestera mot ett OS i till exempel USA (Irak) eller Ryssland (Tjetjenien) är argumenten för att omintetgöra den propagandatriumf den kinesiska statsledningen hoppas på starka. Med OS som förevändning staplar Lindström övergrepp, dock med många röriga omtagningar: avsaknaden av fri- och rättigheter, de politiska fångarna, repressionen i Tibet – som han dock knappt nämner – avrättningarna och, naturligtvis, de slavliknande villkoren för de kanske 200 miljoner rättslösa internmigranter som producerar våra kläder, sportskor, leksaker och teknikmojänger till underpris.
Det mesta är i grova drag känt. Knappast någon kan väl ha missat att Kina är den auktoritära kapitalismens paradis? Diktaturens järnnäve röjer här väg åt hänsynslösa multinationella storbolag, på ett sätt som vi inte sett i Europa sedan Marx dagar.

Det hoppfulla är att också de kinesiska arbetarna gillar välstånd, precis som det visat sig att de europeiska, japanska och koreanska gör. Överallt dit fabrikerna flyttat har fackföreningar bildats och villkoren efter en tid tvingats upp.
Lindström är själv pessimistisk, men berättar ändå om hur det varje år förekommer hundratusentals arbetsrelaterade konflikter. Ett par hundra olagliga strejker pågår varje dag – trots att arbetarna möts av polismakt och avsked.

Om vi skriver det här med nazismen på den upprörda retorikens konto, har Lindströms bok föga att göra med den typ av Kina-bashing, som i kölvattnet av de senaste årtiondenas världsekonomiska maktförskjutning från väst till öst börjat dyka upp på diskarna. Här finns inte de överdrivna hotbilder om de gula horderna av flitiga arbetsmyror, som annars ofta används för att läxa upp de bortklemade europeiska arbetarna, som nu måste vänja sig av med anställningsskydd, pension och hyggliga löner.
Det han kräver är inte tullar, handelsembargon och sociala åtstramningar på hemmaplan för att möta konkurrensen, utan respekt för mänskliga och fackliga rättigheter också utanför Europa. Han är dessutom noga med att koppla problemen till det västerländska kapital som profiterar på förtrycket.
Det är viktigt att påpeka, eftersom det finns en risk att legitim Kinakritik kidnappas av dem som till varje pris vill bevara de senaste 500 årens västerländska dominans.

De mest optimistiska bedömarna tror att Kina nu ska hålla sina OS-löften om ökad pressfrihet och annat, för att inte dra skam över sig inför världens tv-kameror. Men oftast går argumenten mot en bojkott ut på att den skulle vara meningslös. Förtrycket består ändå, så varför gnälla? Bättre då med tassande ”dialog” – det stör ju inte affärerna. I veckan sa Fredrik Reinfeldt följdriktigt att det inte blir någon svensk bojkott mot invigningsceremonin.
Visst. En symbolisk protest, som att utebli från invigningen, knäcker förstås inte förtrycket i Kina. Och någon mer omfattande ekonomisk isolering á la Sydafrika är inte på tal, klokt nog eftersom en sådan skulle driva världsekonomin i botten och öka de politiska spänningarna dramatiskt.
Men en politisk markering gör väl heller ingen skada? Repressionen verkar ju snarare ha hårdnat under OS-förberedelserna. Statsledningen, hävdar Lindström, vill visa upp en skinande yta av harmoni och städar därför undan konflikterna. Nyhetsrapporterna stödjer den tesen: människorättsaktivister fängslas, oppositionen i Tibet slås ner, Peking rensas på fattiga – något som för övrigt gjordes i bland annat Seoul och Atlanta också.
Om skadan för dem man vill stötta alltså redan är skedd, varför då inte stanna hemma från invigningen – om inte annat för våra egna samvetens och demokratiska trovärdighets skull?

DET STORA SVEKET
DEN OLYMPISKA RÖRELSEN I DIKTATURENS TJÄNST
Sverker Lindström
Atlas

Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson