Befriande klarspråk om kriget – och vår tystnad

KULTUR. USA:s krig mot terrorismen är en katastrof. Bush och Blair har skapat miljontals flyktingar. Hundratusentals irakier har dödats till följd av ockupationen. Både Irak och Afghanistan befinner sig i sönderfall. Folkrätten är numera inte värd mycket mer än pappret den är skriven på. Och Sverige lallar med, oavsett regeringsfärg.
Allt det som krigsmotståndarna varande för har besannats – eller blivit ännu värre.
Det är, i grova drag, den bild Pierre Schori ger i Draksåddens år, en kombination av minnesanteckningar och debattinlägg.

Det är ingen stor läsupplevelse. Schori skriver ofta ett slags småsnårig diplomatiska och håller sig på ett slags abstrakt makronivå av maktspel och resolutioner, som skulle må bra av att oftare bottna i det konkreta kriget. Kanske försöker han också också greppa över allt för mycket. Motiven för kriget, intrigerna i FN, jazzkväll med Kofi Annan, svensk mellanösternpolitik, förhållandet till USA, ja, det blir onödigt hastigt när det ska in på 230 sidor.

Schori var Sveriges FN-ambassadör under upptakten till invasionen av Irak, då Washington försökte få säkerhetsrådet att ställa sig bakom ett angrepp. Hans beundran för det fransk-tyska krigsmotståndet som förhindrade missbruk av FN-stadgan är inte att ta miste på.
Sverige, däremot, var alltför tyst. Både före och efter anfallet. En stor skuld läggs på Göran Persson själv, som inte bara alltför Israel-vänlig och undergiven gentemot USA, utan också en politisk klåpare, förstår man. Må vara att han kraftigare än de flesta faktiskt fördömde anfallet när det väl var ett faktum.
Den nya alliansregeringen är inte bättre. Jan Björklund ville ju, när det begav sig, sända svenska trupper till USA:s hjälp. Men argast är Schori just nu över hur man sett genom fingrarna med att migrationsmyndigheterna okritiskt köpt den amerikanska propagandan om att det inte råder väpnad konflikt i Afghanistan och Irak – och därför avvisar tusentals människor.
Eller om man nu ska vända på det: kanske är det just för att man ska kunna avvisa flyktingar, som man gör den bisarra bedömningen av läget.

Man kan förstås ifrågasätta detaljer. Var det inte flyktingåtervändandet som Camp David-förhandlingarna sprack på? Är det verkligen en rimlig tolkning av begreppet självförsvar när USA anföll Afghanistan? Varför är det viktigt att de så kallade Somaliasvenskarna var ”extremt väl respekterade” – skulle det varit mer legitimt att svartlista någon som inte vara lika respekterad?
Men på det stora hela är det befriande med en svensk toppolitiker, vars utrikespolitiska erfarenhet knappast kan ifrågasättas, tar bladet från munnen om det våldmaskineri som Bushregimen satt igång – och som i hittills skapat en mer, inte en mindre, osäker värld.

Det blir, för Schori, också ett sätt i efterhand distansera sig från den politik han sattes att utföra, nästan ett slags härtill var jag nödd och tvungen.
Men kunde han inte ryat mer då och där? Inte för att det hade stoppat kriget, det är det väl ingen som tror, men om Sveriges FN-ambassadör tagit till orda offentligt mot krigsplanerna hade det onekligen stärkt den hemmaopinion som agiterade så gott den kunde mot Perssons tystnad.
Vi hade kanske rent av kunnat stoppa den svenska vapenexporten till USA och Storbritannien, en vapenexport som närmast exploderat under krigsåren, och som inte bara gör ett antal svenska företag, utan också den svenska staten medskyldig till katastrofen.

Pierre Schori
Draksåddens år. 11 September, Irakkriget och världen efter Bush.
Leopard förlag

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson