KRÖNIKA. Häromdan kom så EG-domstolens dom i det så kallade Rüffertmålet. Den liksom Lavaldomen banar väg för lönedumpning. Den bekräftar att den fria rörligheten står över social anständighet och går före fackliga krav på lika lön för lika arbete. Svenskt Näringsliv applåderar och facket protesterar.

För en månad sedan ställde jag tillsammans med min riksdags- och Lundakollega Morgan Johansson, i ett debattinlägg i Dagens Nyheter (3 mars), det kravet att socialdemokratin skulle säga nej till att ratificera Lissabonfördraget innan alla frågetecken som Lavaldomen rest har rätats ut. Lunds arbetarekommun hade tidigare på ett medlemsmöte enhälligt ställt sig bakom den linjen. Många och alltfler socialdemokratiska och fackliga organisationer har rest samma eller liknande krav.

Vår artikel har föranlett en hel del kommentarer. Alla har inte hållit med oss.
En vanlig invändning är att det är för sent att ändra i Lissabonfördraget och i praktiken inte möjligt att nu få svenska undantag.
En annan handlar om att det är fel att dra in Lissabonfördraget eftersom det är bättre än det Nicefördrag som nu gäller, bland annat på det arbetsrättsliga området.
Ytterligare andra motargument handlar om att det också är onödigt att dra in fördraget eftersom det räcker med justeringar i svensk lagstiftning, d v s av utstationeringslagen och Lex Britannia. En hållning som LO genom ordföranden Wanja Lundby Wedin och avtalssekreteraren Erland Olausson omedelbart intog när Lavaldomen fallit.
Detta blev också den socialdemokratiska partiledningens huvudspår; Vi får inte dra in fördraget i det här, men vi skall kräva att den borgerliga regeringen lägger fram förslag till svenska lagändringar.
En och annan har också beskrivit nej-till-ratificeringslinjen som ett försök att ta fördraget som ”gisslan”, d v s som otillbörlig politisk utpressning.

Vad domarna visar är emellertid i sammanfattning att maktbalansen i EU är oacceptabel.
Den fria rörligheten väger alldeles för tungt och det gäller inte bara området fackliga avtal och rättigheter.
Och domstolens inflytande är alldeles för stort. I LO-tidningen (Nr 11, 2008) uppmanar Fritz Scharpf, en av Tysklands främsta samhällsvetare och EU-experter, Sverige att ”trotsa EU och öppet bryta mot Lavaldomen”. Fritz Scharpf är orolig över att domstolens makt växer på ländernas och politikernas bekostnad..
Om det nu är så, vilket jag menar att det är, är det då inte just i fördraget och i samband med att ett nytt fördrag skall antas som detta, d v s avvägningen mellan olika intressen och maktdelningen, måste ändras?
Jag tycker att svaret är självklart. Och i så fall är det inte bara rimligt utan egentligen också nödvändigt att dra in ratificeringen i sammanhanget.

Är det då ändå inte ansvarslöst att komma med tunga invändningar en minut i tolv, d v s när fördraget redan undertecknats och ”bara” ratificeringen i respektive land återstår?
Nja, man måste beklaga att bland annat Sverige haft alltför passiva och aningslösa förhandlare och EU-företrädare genom åren. Och man må beklaga sin egen godtrogenhet.
Samtidigt vilar ansvaret för den uppkomna situationen tungt på EG-domstolen, som fem dagar efter undertecknandet av fördraget levererar en nyliberal dom som enligt bland andra Wanja Lundby Wedin och Erland Olausson (DN den 18 januari) går på tvärs mot bland annat Sveriges anslutningsfördrag och den europeiska fackföreningsrörelsens förväntningar. Faktum är att den svenska arbetsmarknadsmodellens förenlighet med den inre marknaden betraktats som ett villkor för EU-medlemskapet.
Som jag ser det är det EG-domstolen som försöker ta fördraget som ”gisslan” för att ändra maktförhållandena på arbetsmarknaden.

Är det då överhuvudtaget möjligt att i detta sena skede få ett svenskt undantag eller förändringar i eller i anslutning till fördraget som garanterar fackets möjligheter att förhindra lönedumpning i hela Europa?
Ja, självklart! En annan sak är att det kan bli en mycket komplicerad och vansklig process.
Och det är möjligt, men långtifrån säkert, att det är klokare att välja andra vägar, som att ändra i svenska lagar och i EU:s sekundärrätt. Men fortfarande är det mycket rimligt att avvakta med ratificeringen tills det är ställt bortom varje tvivel att den svenska arbetsmarknadsmodellen gäller och att lönedumpning kan förhindras.
En sådan linje borde möta förståelse i andra medlemsländer just därför att vi med ett övertygande bevismaterial kan visa att detta sedan början varit ett villkor för vårt EU-medlemskap. Och att det är EG-domstolens utslag som ställt förutsättningarna för att anta fördraget på huvudet, inte vi.
En väntan med ratificeringen är också ett troligen mycket verksamt medel för att få högerregeringen att leverera de lagändringar som krävs i Sverige.

Är då inte Lissabonfördraget att föredra om man vill försvara svenska kollektivavtal och förhindra lönedumpning?
Jo, det är möjligt att det är bättre än det nuvarande fördraget. Men räcker det till? Det tvivlar jag på. Europafacket, som visserligen inte vill vägra ratificering, verkar ju inte själv tro på att Lissabonfördraget ger den säkerhet de önskar. För om man gör det, varför i så fall ställa krav på en särskild klausul i anslutning till fördraget och en förändring av EU:s utstationeringsdirektiv?

Vi som vill att Sverige skall vara med i EU har hela tiden försäkrat att den svenska arbetsmarknadsmodellen inte någonsin varit hotad. Men det var och är den alltså. Därmed uppstår ett svårartat trovärdighetsproblem för dem som nu hävdar att i alla fall Lissabonfördraget ger den trygghet som tidigare saknats.

Den socialdemokratiska partiledningen, LO-ledningen och våra parlamentariker i Bryssel har i någon mån höjt tonläget under de senare veckorna. Det är glädjande. Men det krävs ännu lite mer av uppstudsighet.
Sverige har tyvärr alltför ofta rullat på rygg i EU-sammanhang. Vi har gång på gång godtroget låtit bli att kräva undantag. Det har gällt alkoholpolitiken, presstödet, allmännyttan, kollektivavtalsmodellen och Euron.
Det är hög tid att börja driva socialdemokratisk Europapolitik!

Bo Bernhardsson

Skribent: Bo Bernhardsson