Vem tjänar på Lissabonfördraget?

DEBATT. Vid två tillfällen i veckan fick jag möjlighet att fråga dels Wanja Lundby-Vedin, dels Mona Sahlin om den märkliga situation vi har när det gäller underskriften av det s k Lissabonfördraget. Eftersom jag emellanåt kan bli en smula långrandig hade jag skrivit ner vad jag skulle fråga om och dessutom övat inför lidande arbetskamrater.

I det ena fallet var det en fråga via mobilvideo, som gjordes till SVT Debatt (som inte sändes, trots att jag, släkt, vänner och arbetskamrater satt uppe länge och väl), och i det andra fallet var det samma fråga ställd på Byggettans årsmöte den 27 mars i Folkets hus.

Hur kommer det sig att man från den högsta politiska ledningen anser att vi ska skriva under det s k Lissabonfördraget för att kunna skydda och utveckla den svenska modellen, med till exempel kollektivavtal – när våra motparter, arbetsgivare och politiska motståndare, också vill att vi ska skriva under det, men för att kunna skrota samma modell?

Jag blir alldeles vindögd av att försöka begripa det, och det är jag inte ensam om. Det har varit ett kärt, återkommande ämne, och jag har verkligen försökt begripa vad till exempel Margot Wallström. Mona Sahlin eller varför inte just Wanja och Erland Olausson menar, men jag fattar det fortfarande inte.

Den oro som till exempel tre ordföringar i Byggavdelningar framför är vare sig populistisk eller korkad. Det finns förvisso en enorm EU-skepsis hos byggnadsarbetare, men pröva nu att ta den här frågan på allvar. Jag har lusläst utkastet till konstitution, med de kunskaper jag har, och jag ser ingenstans att det skulle lämna mindre av den politiska makten till oavsättliga jurister. Istället öppnar man för parlamentet att lägga dit ännu mer, vilket kan låta som om politikerna tar tillbaka makten. Men så är det ju inte – jag kan lova och garantera att en högermajoritet i EU-parlamentet kommer att låta domstolen avgöra ännu fler lokala arbetsrättstvister i medlemsländerna. Därför att makten över besluten kommer att fortsätta strömma över till EU, med de konsekvenser det medför, i form av lägre röstetal och passivitet. Man måste komma ihåg att all politik till sist ändå är lokal.

Det är ju så enkelt att hur konstitutionen ska tolkas är beroende av vem som vinner EU-valet 2009. Men utgångspunkten är ju fortfarande den klassiska europeiska byråkratmodellen, där makten ligger utanför parlamenten.

Jag liksom många andra frågar oss fortfarande varför Sverige ska skriva under ett fördrag som syftar till en konstitution som tar ifrån oss nationell bestämmanderätt i så specifika frågor? Och inga petimetersynpunkter nu om att det inte är en konstitution eller annat nys – alla inblandade vet ju vad det är.

Ge mig inte heller de där argumenten om att vi måste vara med för att stärka andra arbetstagare i andra länder. Hur ska vi kunna hjälpa dem om vi samtidigt försvagas? Det är möjligt det finns en strategi för det här, men då är faktiskt både LO och partiet centralt mer opedagogiska än vanligt, och tar dessutom inte den vanlige medlemmens oro på allvar.

Jag ser ju att det finns ett oroväckande samband mellan länders inträde i unionen, och införandet av löntagarfientlig lagstiftning, stärkta arbetsgivarorganisationer och försvagade fack. Det är rätt uppenbart när man ser på medlemsländers fackliga organisationer. Kan inte det vara en varningsklocka?

Nej, jag är inte alls Europafientlig, men jag ser faktiskt inte HUR en ratifikation av det nya fördraget skulle kunna stärka vår sak. Och jag är klart oroad av att arbetsgivarna också vill skriva under, men av helt andra orsaker. Jag begriper inte heller hur ett förslag till en ny konstitution, som arbetats fram av borgerliga partier i Europa, skulle kunna vara så bra för Sverige.

Får vi inte vettiga svar på våra frågor – vilket vi inte fått – så krattar man i manegen för de partier som inte alls vill ha EU. Känns det bra?

Calle Fridén
är byggnadsarbetare på PEAB i Stockholm och driver bloggen Utsikt Från Ett Tak

Skribent: Calle Fridén