Regeringen vill lägga ner gymnasiets individuella program där idag bara en av fem elever fullföljer kursen. Så långt tycktes de flesta vara eniga. Programmet fungerar inte. Men frågan är vad man gör sedan.

Skolminister Björklund vill ha kvar de skoltrötta eller av tusen och ett olika, ofta mycket begripliga, skäl svagpresterande eleverna i grundskolan i ännu ett år. När de andra eleverna går vidare till gymnasiet ska de hållas kvar i samma miljö där de antagligen vantrivs och redan känner sig utpekade i ytterligare två terminer.

Hur motiverade kommer de att vara, hur många kommer att uppfatta detta som en straffkommendering snarare än ett erbjudande? Bara den som vägrar se förändringen ur ungdomarnas eget perspektiv kan avfärda frågan som en oviktig detalj.
Övergången från högstadiet till gymnasiet infaller i en ålder då ungdomar ofta är hyperkänsliga för vad andra anser om dem. Självförtroendet är svagt, prestationskraven ofta orimligt höga också för dem som dittills lyckats bra i skolan och kommer från trygga och studievana hemmiljöer.

Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig problemet med att bli kvarhållen i den jobbiga högstadiemiljön tillsammans med de yngre eleverna om självkänslan redan är urgröpt och eleven själv accepterat skolans misslyckandestämpel i form av otillräckliga betyg som en misslyckandestämpel på den egna individen.
Därför borde det inte bli svårt, kan man tycka, att hitta en kompromiss av det slag som föreslås av såväl socialdemokraterna som lärarförbunden och som går ut på att de elever som kräver extrastöd för att gå vidare kan få det i en annan omgivning än grundskolan. Som ett basår i gymnasiet, lokalt integrerad eller vad man föredrar att kalla det.

Men frågan är om prestigen hos en skolminister som tror sig ha ständig medvind i opinionen och helst inte lyssnar på andra synpunkter än de egna möjliggör en sådan bred samsyn. Det gick inte i betygsfrågan, förhoppningsvis kan det ske den här gången. Om inte annat så för att åsikterna från lärarna själva och deras organisationer någon gång borde ges den vikt de är värda.

Självklart löses inte de grundläggande problemen med avhopp från gymnasiet och elever som inte lär sig svenska och andra baskunskaper med vare sig ett extra år i grundskolan eller ett motsvarande år på gymnasiet. Lösningen ligger heller inte i en enkel omfördelning av resurser från gymnasiet till lägre årskurser.
För den som vill ge samma chans till alla elever, inklusive nyanlända flyktingar i tonåren, krävs ett kraftfullt resurstillskott i form av speciallärare, praktikplatser och mycket annat som saknas i dagens skola. Och om ambitionen är allvarligt menad måste, inte bör utan måste, kommunerna –särskilt storstadskommuner som tar emot flyktingar – få både statligt stöd och chans att säga nej till friskolor som dränerar den kommunala ekonomin i den falska valfrihetens namn.

Utan ekonomiskt starka och långsiktigt arbetande kommunala skolor är betygsförändringar och avskaffade IV-program inget annat än politiskt flum på ytan. Utan mer och bättre utbildad personal kommer de verkliga problemen att kvarstå och förvärras. Om nu tanken inte är en annan än att verkligen ge alla elever likvärdiga chanser. Till exempel att sortera bort oönskade och resurskrävande ungdomar så tidigt som möjligt och skicka ut dem att slåss om de tillfälliga jobben på en växande låglönemarknad.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 31 mars 2008

Skribent: Håkan Hermansson