Några tyckte nog det var patetiskt, tidsandan är ju sådan, när det västgötska humorgeniet Claes Eriksson och den nu avlidne regissören Vilgot Sjöman vägrade finna sig i att deras filmer avbröts för reklam när de visades i TV4.

Efter fyra år föll i förra veckan den slutgiltiga domen i HD. Den grundlagsstadgade konstnärliga upphovsrätten visade sig vara starkare än rätten att kränga reklam i de former som bestäms i radio- och tv-lagen. Konstnären vann över krämaren. För en gångs skull ansågs det annars allt överordnade marknadstänkandet och rätten att till nästan varje pris tjäna pengar vara underordnat andra värden.

Domen är lika glädjande som otypisk. Och jag lyfter på den hatt jag inte har för Högsta Domstolens jurister, som just i det här fallet på ett otidsenligt sätt satte en tydlig gräns för vad marknadens företrädare får göra mot företeelser och värden som ofta hamnar i konflikt med just denna marknad.

I fortsättningen får TV4 vackert tillfråga filmernas upphovsmän om de godkänner att deras verk bryts för de reklaminslag, som alltfler och fullständigt maktlösa TV-tittare får allt svårare att välja bort. TV4 fick i år rätt att utöka reklamtiden per sändningstimme. EU:s tv-direktiv från december ger de reklamfinansierade kanalerna större frihet att bestämma när reklamen ska gå in och avbryta med smärre begränsningar för barnprogram, nyheter och just filmer.

I EU:s värld är TV-mediet primärt en kanal för distribution av en tjänst, som så långt möjligt inte ska utsättas för regleringar och begränsningar som motiveras av andra hänsyn än de kommersiella.
Mot den bakgrunden är möjligen den svenska HD-domen ett litet och kanske alltför senkommet försvar för ett annat sätt att se på medier, konstnärlig produktion och enskildas rätt i förhållande till de renodlat vinstjagande etermedierna.

Samtidigt som jag gläds med Claes Eriksson för stunden inser jag att det krävs tusen Claes Eriksson med vässad satir, envishet och personligt mod för att hejda den pågående marknadiseringen och enfaldigiseringen av medie- och kulturliv.
Det handlar inte, i varje fall inte längre enbart, om att slå tillbaka mot reklamen även om den i TV måste begränsas och hållas borta från till exempel barnprogrammen. Om bredd i media och kulturliv ska kunna garanteras även framtiden krävs att radio och TV i allmänhetens tjänst, det vill säga SVT och SR, får behålla sin licensfinansiering som gör den mer oberoende från kommersiella och politiska intressen än de kommersiella kanalerna.

Det måste finnas stora reklam- och marknadsbefriade zoner i en demokrati värd namnet på såväl medie- som kulturområdet. Och där marknadsmekanismerna fungerar så att de obevekligen skapar monopol, som på dagspressmarknaden, måste givetvis väl fungerande presstöd finnas kvar och anpassas till ständigt förändrad teknik och distribution.

I Sverige har det märkliga inträffat att det framför allt är krafter som kallar sig liberala som gjort sig till mångfaldens fiender och krämarideologins aggressivaste förespråkare. Det sitter hårt inne med stöd till fri kultur, satsningar på biblioteken och försvar för de medier som diskrimineras av marknaden.
För en svensk liberal är en figur som Silvio Berlusconi väl numera att lysande exempel på en lyckad entreprenör snarare än en dödgrävare av allt som andas kultur och verklig yttrandefrihet.

För övrigt noterar jag att USA-valet nu gått in i det verkligt smutsiga skedet. Första offret verkar bli Barack Obama, det andra blir i så fall USA självt.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson