KRÖNIKA. I Stockholm och i Halland genomförs just nu en moderat sjukvårdspolitik med följder som borde få övriga landet att spärra upp ögonen och öka krisberedskapen. Sällan har ordet valfrihet missbrukats och förvrängts som där.

Utgångspunkten är den gamla vanliga: inom sjukvården gäller att det finns en påse pengar av viss storlek och så finns det efterfrågan på sjukvård samt behov av sjukvård. Efterfrågan och behov är inte alltid samma sak. Den som efterfrågar mest har inte alltid störst behov medan den som kanske efterfrågar minst har större behov.

I ett system som vårt där det råder enighet, i varje fall i teorin och den politiska framställningen, att behovet av sjukvård alltid ska gå före till exempel betalningsförmåga och övertalningsförmåga så gäller det att fördela de alltid begränsade resurserna på bästa sätt. Och bästa sätt är alltså sjukvårdsbehovet, så som det bedöms av läkaren som möter patienten.

Men också det behov av samhällsplanering som ligger i att sjukhus, vårdcentraler och andra typer av mottagningar måste placeras så att de finns där vårdbehoven finns. I praktiken betyder det att vissa områden behöver fler vårdcentraler, fler psykologer, fler barnmottagningar och så vidare än andra eftersom behovet av vård – vid sidan av ålder – i hög grad bestäms av sociala och ekonomiska faktorer.

Inget av detta är nytt. Varken doktorns roll som professionell bedömare av vårdbehov eller politikernas roll som fördelare av sjukvårdens infrastruktur. De senare ska sörja för att bästa möjliga vård ges till alla till bästa möjliga pris. Det vill säga att skattepengarna ska gå till rätt patienter till lägsta möjliga kostnad som inte äventyrar kvaliteten i vården.
Ingen onödig vård, inga överförskrivningar av dyra läkemedel, inget läckage av skattepengar till vårdföretag med många, men lättbehandlade patienter som överutnyttjar vården för att de har tid och resurser att göra det.

I Stockholm och Halland har de borgerliga majoriteterna skapat en helt annan modell för vård. I den är det efterfrågan och inte behoven som styr. I Halland har experimentet lett till att en tredjedel av vårdcentralerna går med förlust, måste skära ner eller börja jaga nya patienter. Ett sätt att jaga inkomster tycks vara att skriva ut antibiotika, inte minst till små barn, för att tillfredsställa oroliga och krävande föräldrar som annars kan gå med sitt fria vårdval till en annan och ”snällare” vårdcentral.
De små barnen (0-4 år) i Halland får dubbelt så mycket antibiotika som de små barnen i det landsting som har den lägsta förskrivningen. Att de skulle ha dubbelt så stort behov är det ingen inom forskarvärlden eller bland läkare som tror.
När det enfaldiga marknadstänkandet inom vården får styra, det tänkande som är totalt blint för att behovet av sjukvård styrs av klasstillhörighet och att lokaliseringen av vårdinstitutioner måste ta stor hänsyn till vilka grupper som bor var, så blir det som i Stockholm.

Efter årsskiftet har vården flyttat bort från utsatta områden med tunga, men föga lönsamma vårdbehov till Stockholms innerstad med stor och självmedveten efterfrågan från välbeställda människor med avsevärt mindre behov. Många lättbehandlade patienter med blygsamma vårdbehov är manna för de nya, privata vårdföretagen.

Det har sagts att regimskiftet inte inneburit något systemskifte i Sverige, bara lite skrap i kanten. Det är inte sant. Nu överges en grundläggande princip om rättvisa och rimlighet i vården och det är trist att skåda.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 12 mars 2008

Skribent: Håkan Hermansson