KRÖNIKA. EG-domstolens besked i det s k Lavalmålet är ett av de allvarligaste hoten mot den svenska fackföreningsrörelsen sedan början av 1900-talet. Fackföreningar får, enligt domstolen, inte använda stridsåtgärder mot utländska företag med avtal i hemländerna för att få till stånd svenskt kollektivavtal. Strejkrätten underordnas den fria rörligheten av tjänster, och vi får med Wanja Lundby-Wedins ord en ”apartheidlagstiftning” på arbetsmarknaden.

Historien har sin upprinnelse i att Vaxholms kommun för fyra år sedan lade ut uppdraget att bygga om en skola på det lettiska företaget Laval un Partneri.
När Byggnads inledde förhandlingar om kollektivavtal, visade det sig att de lettiska arbetarna hade 35 kronor i timmen, eller omkring hundra kronor mindre än vad svenska byggjobbare hade i Stockholmsregionen.
Företaget hade vid tidigare projekt i Sverige haft avtal med Byggnads, och förhandlingarna var därför inledningsvis rutinartade. Men när två advokater, trädde in i bilden bröt förhandlingarna samman. De visade upp ett nyligen tecknat lettiskt avtal och hävdade att detta gällde i Sverige. Konflikten, som skulle leda till att företaget gick i konkurs och att den svenska modellen hamnade under EU-juristernas lupp, var därmed ett faktum.

Frågan drogs till arbetsdomstolen som inte var säker på hur EG-rätten skulle tolkas och begärde ett förhandsutlåtande från EG-domstolen.
De flesta svenska bedömare trodde att Byggnads skulle frias. Om inte, varnade LO-ledningen, kunde det svenska EU-medlemskapet komma att omprövas.
Beskedet i slutet av förra året, slog därför ned som en bomb. Domstolen gick längre än vad som tidigare betraktats som det värsta scenariot. Den förklarar att den svenska utstationeringslagen inte är förenlig med EG-rätten och ifrågasätter det svenska kollektivavtalssystemet. Dessutom, skriver domarna, står den svenska Britannialagen – som ger fackföreningarna rätt att kräva svenskt kollektivavtal även om det redan finns ett utländskt avtal – i strid med EG-rätten.
Utan Britannialagen finns inget skydd mot lönedumpning. Men domstolen anser att det är diskriminerande mot utländska företag, som har avtal i hemländerna, att bli påtvingade de kollektivavtal som svenska företag har att följa. Gör man så, behandlar man dessa utländska företag som svenska företag som inte har avtal.
Slutsats: När Byggnads krävde att de lettiska arbetare ska ha samma villkor som svenska arbetare, diskriminerar de det utländska företaget.

Enligt EU:s lag är alltså likabehandling av svenska och utländska arbetare diskriminering av utländska företag.
Bisarrt, kan tyckas, men det är endast ytterligare ett exempel på att EU:s lagstiftning gynnar arbetsgivarparten, fri rörlighet överordnas strejkrätten. På denna punkt är domen mycket långtgående. Arbetsrätten, strejkrätten, övriga sociala rättigheter, ja till och med yttrande- och mötesfrihet, är inte, enligt domstolen, några absoluta rättigheter eller friheter, som är oberoende av gemenskapsrätten: ”de grundläggande rättigheterna, d v s yttrande- och mötesfriheten respektive skyddet för mänsklig värdighet, undgår inte tillämpningsområdet för bestämmelserna i fördraget”, skrivs i domen.
Rättigheter som arbetarrörelsens företrädare, generation efter generation, i facklig och politisk strid tillkämpat sig och gett i arv till oss som verkar idag, bryts nu ned, med EU som murbräcka.

Vi har ingen tradition eller vana av politiskt agerande domstolar, och kanske underskattar vi betydelsen av EG-domstolen. Men frågar vi våra amerikanska kamrater, kommer de att berätta historien om hur den amerikanska arbetarrörelsen, som för ett sekel sedan var jämnstark med den europeiska, krossades och förvandlades till en spillra. Många faktorer samverkade till detta, men en av de viktigaste var det amerikanska domstolsystemet.
Svante Nycander, författare till den läsvärda boken Kriget mot fackföreningarna, skriver om det tidiga 1900-talets USA, att ”domstolarna tillskrev sig en rätt att pröva och underkänna lagar som stiftats av kongressen och delstaterna. Lagar om arbetarskydd och om fackliga rättigheter … undanröjdes nästan med automatik.” Det är en beskrivning som stämmer väl in också på EG-domstolen idag.

LO:s ledning menar att domen kan hanteras genom förändringar i de svenska lagstiftningarna. Exakt vad som avses är dock oklart. Men i skrivande stund pågår förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och regeringen, något som kommer att tvinga regeringen att bekänna färg.
Men oavsett, var detta landar, kan vi vara säkra på att Svenskt Näringsliv förbereder nya fall att driva till EU:s domstol. Det är därför viktigt att arbetarrörelsen är medveten om att så länge EU:s lagstiftning inte ändras, är den svenska arbetsmarknadsmodellen hotad.
En av Sveriges främsta arbetsrättsexperter, Kurt Junesjö, som under 25 år arbetat på LO-TCO-rättskydd, pekar just på att mot bakgrund av domen ”så är det svårt att tänka sig en ändring av svensk lag som skulle kunna ge legitimitet åt svenska avtal.”

En strategi är därför att även kräva förändringar i EU:s lagstiftning, alltså i fördraget.
En metod som flera tunga socialdemokrater förespråkar är att motsätta sig ratificeringen av Lissabonfördraget, att villkora det med att fördraget måste justeras med svenska undantag på strejkrättens område eller, ännu bättre, genom generella skrivningar om att strejkrätten är överordnad fri rörlighet av tjänster.
Mot detta har det invänts att Lissabonfördraget för in den sociala stadgan i fördraget och därför är bättre än det nuvarande fördraget. Det är dock inget hållbart argument, dels då EG-domstolen i sitt utlåtande redan tagit hänsyn till den sociala stadgan och konstaterar att fackliga rättigheter underkastas ”vissa begränsningar”, i form av bland annat fri rörlighet av tjänster. Dels tillför den sociala stadgan inte några nya rättigheter för medlemsländerna.
Många bedömare avfärdar därför detta resonemang. Exempelvis arbetsrättsprofessor Ronnie Eklund, som menar att domstolen skulle ha dömt på samma sätt om det nya fördraget varit i funktion.
”Alla grundrättigheter ska pressas genom det nålsöga som följer av de fyra friheterna som är högsta tänkbara norm i fördraget”, konstaterar Eklund.
Bättre då att både justera svensk lagstiftning och kräva förändring i lagtexten. Har man att göra med EU:s lagvrängare, är det klokt att både ha hängslen och livrem. Annars står man där endera dagen med rumpan bar.

Tony Johansson

Skribent: Tony Johansson