Såg på TV några glimtar ur en kommande filmmusikal inspelad i ett engelskt kvinnofängelse. Kvinnorna sjöng sina egna liv med sina egna röster. Av intervjuerna framgick att de nästan undantagslöst satt inne på grund av män.

Makar som misshandlat dem tills de slog tillbaka, någon gång med dödlig utgång. Pojkvänner som skickat ut dem i världen som knarkkurirer, någon gång med heroinet i kondomer uppstoppade i slidan. Pappor som våldtagit dem som småflickor tills de själva kunde fly hemmet, men ofta rakt i armarna på nya män som slog och våldtog.

Det var starka, tuffa kvinnor. Knappast förhärdade. De urskuldade sig inte. Talade inte om sig själva som offer. Några hade övervunnit sitt hat till män. Några hade funnit en ny kärlek. Alla skulle förr eller senare ut i samma samhälle som spottat ut dem och placerat dem bakom galler.

Var deras berättelser en kollektiv historia om mansförtryck och det vi i Sverige kallar brist på jämställdhet? Jodå. Det skulle till exempel vara svårt att föreställa sig någon enda av dessa kvinnor som okontrollerade slagskämpar, då och då beredda att begå våldtäkt, tidigt inställda på att försörja sig som prostituerade eller narkomaner av fritt eget val.
Inte för att impulser till våld eller självdestruktiva handlingar kan vara främmande för kvinnor. Men man måste vara totalt blind och döv, vilket i och för sig inte är ovanligt när manligt/kvinnligt diskuteras, för att inte se att dessa kvinnor framför allt skadats – och skadat andra – på grund av en samhällsstruktur.

Just de här kvinnorna framstod som skoningslöst drabbade av ett dubbelt förtryck. Det som utgår från mäns överordning och det som handlar om deras egen sociala och klassmässiga underordning. Kanske blev detta dubbla förtryck så tydligt i intervjuerna av det faktum att Storbritannien både är ett så konservativt manssamhälle och ett av de länder i norra Europa där klassklyftorna består trots återkommande försök under efterkrigstiden att jämna ut dem en smula.

Skulle de här kvinnorna ha varit, bokstavligt talat, fria om det inte varit för männen i deras liv – våldtäktspapporna, hustrumisshandlarna och så vidare? Det är väl sannolikt. Men lika sannolikt är att de hade varit fast i den underordning, sociala misär och ekonomiska utsatthet som är vardag för lågutbildade kvinnor i ett ojämlikt samhälle. I synnerhet om deras arbete utförs oavlönat i hemmet och i beroende av en man eller av en social myndighet som garanterar (och kontrollerar) existensminimum. Fria hade de inte blivit, men mindre ofria och förhoppningsvis befriade från akuta hot mot liv och hälsa.

Men det är svårt att föreställa sig en verklig frihet för kvinnor (och därmed också för män) om inte jämställdhet i hemmet och i relationerna mellan könen går hand i hand med verklig jämlikhet när det gäller ekonomiska och sociala villkor i stort.
För mitt inre har jag oerhört svårt att se hur ett gravt ojämlikt samhälle skulle kunna vara jämställt. Om inte löner, arbetsmiljöer, livsvillkor, status i yrken och så vidare är någorlunda jämlika och könsblinda så är det kanske inte att begära eller förvänta sig att kvinnor – särskilt om de är lågutbildade – föredrar att vara hemma med barnen om de ges chansen att pausa från ett arbete som sliter ut, betraktas med förakt och betalas med skitlöner.

I ett jämlikt samhälle är familjen inte en tillflyktsort med falsk trygghet och beroende av andra för försörjning och livsvärde.
Jämställdhet utan jämlikhet – nej det funkar inte.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 8 mars 2008

Skribent: Håkan Hermansson