KULTUR. Mahatma Gandhis liv är en berättelse om radikalisering, om hur en av imperiets bästa vänner sakta men säkert förvandlas till dess främsta motståndare.
Som son till en primärminister föds Mohandas Gandhi in i den probrittiska indiska eliten, studerar juridik i London och beundrar Imperiet. Storbritannien står för civilisation, rättvisa och fred och Gandhi själv tänker sig en karriär som jurist, en systemuppehållare i drottningens tjänst.
Undan för undan rämnar bilden av den brittiska civilisationen. Det går ganska sakta. Gandhi har svårt att överge sin barnatro. Han ställer upp sjukvårdsförband i den brittiska armén tjänst och långt in på 30-talet argumenterar han bara för ökat indiskt självstyre. Först 1942 tar han slutligen ställning för att det bästa nog vore om britterna lämnade Indien för gott.

I Zac O’Yeahs ambitiösa biografi Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner är Gandhis år i Sydafrika helt avgörande för radikaliseringen. Här blir Gandhi personligen offer för rasismen och han ser de förment civiliserade kolonialarméerna bedriva ren slakt under zuluupproret. Senare chckas han av liknande händelser i Indien. Med repressalierna mot motståndsmännen föder Imperiet ständigt nytt motstånd banemän och sår sin egen undergång.

Det är också under tiden i Sydafrika som Gandhi utvecklar sina kampmetoder och sina ledaregenskaper. Den grundläggande insikten är mycket enkel: hundratusen britter kan omöjligen styra 300 miljoner indier. Det krävs att indierna frivilligt underkastar sig. Slutar de samarbeta, faller styret samman.
Som ingen annan inser han vikten av att kommunicera sin politik i lättbegripliga budskap, ofta baserade på exemplets makt. Bland annat iscensätter han en slags flyktingmarsch av strejkande gruvarbetare som en direkt parallell till boernas flykt undan britterna. De indiska arbetarna låter sig slås ned och arresteras utan motstånd. På så vis gör de förtrycket tydligt.
Genom att själv delta i aktionerna på samma villkor som alla andra manar han till mod. Genom att underkänna hoten och istället välkomna fängelse, misshandel och död gör han makthavarna symboliskt maktlösa. Vem kan hota den som är redo att ta sitt eget liv?
Är det inte, för övrigt, en tidig och fredlig version av självmordsbombarens underkännande av makten som här tar form?
Samtidigt backades den civila olydnaden hela tiden upp hotet om väpnad kamp. I Indien angreps britterna redan av mer revolutionära rörelser och vågade inte riskera att på allvar slå ner Gandhi och kongresspartiet, eftersom det skulle kunna bli den tändande gnistan för en väpnad massrevolt – eller i alla fall utlösa omfattande kravaller.
Gandhi valde själv icke-våldet, men var, i alla fall i perioder, inte främmande för att väpnad kamp kunde vara berättigad, när alla andra medel prövats.

Det Gandhi gör är på sätt och visst helt i takt med sin tid.
Samtidigt som massrörelser som socialdemokrati, kommunism och fascism träder fram på bred front i Europa lyckas han i Indien dra in nya befolkningsskikt – kvinnor, arbetare, lågkastiga, bönder – i den politiska kampen. Han bidrar till att omvandla den nationalistiska rörelsen från en klubb för den välutbildade eliten till en massrörelse.
Kombinationen av att bredda den politiska rörelsen och att använda sig av slagkraftig symbolpolitik gör honom till en i högsta grad modern politiker.
Politiskt formulerar han ett program som utgår ifrån självstyrande byar, traditionella hantverks – och odlingsmetoder och ett förkastande av mycket av den moderna teknologins landvinningar.
Detta kan naturligtvis ses som en reaktionär hållning, där idealen hämtas från ett idylliserat förflutet före maskin- och konsumtionssamhällets ankomst. Men det är också att ta hänsyn till småfolkets akuta problem. Gandhi såg industrierna duka under i konkurrensen från centrum och automatiseringen skapa arbetslöshet och fattigdom.

Zac O’Yeah skriver fram honom som en Jesusfigur, en jämlikhetsapostel; mild och vis med en benhård inre kraft, som umgås med kastlösa och respekterar kvinnor.
Men man kan lika gärna få bilden av en smågalen sektledare, som av en historisk slump fick en oväntad roll.
Han har knepiga matvanor, han kräver att alla nationalistpolitiker ska spinna en stund varje dag, han lever i celibat, ältar sin sexualitet och så fort han blir sur på det ena eller det andra så hotar han att fasta sig själv till döds, för att bara nämna några av de egenheter, som i en annan situation kanske hade förpassat honom till dårhuset och glömskan.

Mahatma! är en lite rörig bok, där Zac O’Yeah ibland har svårt att se skogen för alla detaljerade träd. Då och då bryts biografin dessutom av hans egna reseskildringar i Gandhis fotspår. Jag kommer flera gånger på mig med att skumma förbi de passagerna.
En annan invändning gäller källorna. Zac O’Yeah värderar dem inte, uppger i stort sett aldrig om det kan finnas olika uppgifter om det ena eller det andra och han är notoriskt ovillig att skriva ut hänvisningar. Det gör att vi i stor utsträckning tvingas lita på hans ord. Ska det vara så svårt att sätta ut lite fler fotnoter?
Men på det stora hela är Mahatma! en hygglig skildring av kampen mot kolonialismen, även för den som inte är Gandhi-fan. Den är dessutom mycket vältajmad. Idag försvaras imperialismen åter öppet av intellektuella på båda sidor Atlanten som ett sätt att sprida demokrati och mänskliga rättigheter.
För Gandhi tog det några decennier innan de illusionerna helt var krossade. Idag är den amerikanska armén i full färd med att göra det igen – i raketfart.

Mahatma! eller konsten att vända världen upp och ner
Zac O’Yeah
Ordfront

Artiklen tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson