Sverige rullade på rygg i Bryssel

Sverige medverkade i torsdags till att släppa in
Liechtenstein i EU:s Schengensamarbete. Furstendömets invånare kan inom kort röra sig passfritt in och ut ur EU och Schweiz. Inga villkor ställdes, ingen banksekretess hävdes.

Mot bakgrund av den skandal som nu rullas upp kring detta smått bisarra skattesmitarparadis, som hårdnackat vägrat samarbeta kring internationell bekämpning av ekonomisk brottslighet och skattefusk i stor skala, är passiviteten hos EU:s inrikes- och justitieministrar i torsdags utmanande.

Sverige företräddes på ministermötet i Bryssel av Beatrice Ask. Hennes huvuduppgift är att på alla sätt se till att effektivisera insatser mot all typ av brottslighet, inte minst sådan som är gränsöverskridande. När hon uppträder i EU-sammanhang som representant för svenska skattebetalare och laglydiga medborgare ska hon utnyttja de instrument som ges i EU-samarbetet för att slå till mot stater och enskilda som bedriver eller underlättar kriminalitet inom unionen.

Här fanns ett ypperligt tillfälle att i praktisk politisk handling exemplifiera just det som alltid lyfts fram i den positiva EU-retoriken – möjligheten att samverka mot gränsöverskridande brottslighet. Hon kunde ha sagt att Sverige inte sätter sin signatur under ett avtal med Liechtenstein innan EU har ett fungerande avtal med furstendömet som gör slut på landets profitabla förvaltning av stöldgods i form av försnillade skattemiljarder, knarkpengar och andra svarta pengar i Liechtensteins tillbommade bankvalv.

Men den politiska viljan och modet saknades. Det enda som kom ut av mötet är en vag utfästelse av furstendömets premiärminister att hans mål är ”att nå framgång” med ett avtal om skatteflykt med EU.
Den politiska fegheten är talande. Liechtenstein må vara en lilliput i alla avseenden utom just den som handlar om furstendömets själva affärsidé och nationella identitet – att vara bankir för ljusskygga penningplacerare från jordens alla hörn. Men hur just den här skandalen hanteras politiskt av EU:s medlemsstater och EU i samverkan är en politiskt tung fråga.

Den speglar hur varje land ser på skattefusk. Och nu talar vi inte om vanliga löntagares rätt beskurna möjligheter att undandra sig skatt utan om den ekonomiska elitens och företagens möjligheter att, med hjälp av skattesmitarenklaver, vältra över finansieringen av grundläggande samhällsfunktioner på andra.

Den handlar också om EU ska vara de vanliga människornas union eller i slutändan visa sig vara det den så ofta beskylls för – en eliternas och de ekonomiska intressenas gemenskap. Hur agerar EU när dessa intressen i någon mening kan sägas kollidera, som i fallet Liechtenstein?

Ett pinsamt delsvar gavs alltså i veckan. Men Beatrice Asks av regeringen beordrade passivitet ska inte nödvändigtvis tolkas som att hon ser genom fingrarna med Liechtensteins medverkan i svenskt skattefusk. Att Sverige inte utnyttjade sin rätt att hålla furstendömet kvar på väntelistan till Schengen handlar nog mer om att svenska regeringar inte har för vana att avvika från EU-linjen, ens när egna nationella intressen ska försvaras.

Men, det är klart: att det i debatten mest handlat om skattesmiteri, en verksamhet som av moderaternas mörkblåare kärntrupp alltid setts som en form av civilt motstånd, har nog spelat roll när Sverige lade sig på rygg i Bryssel.
Hade det ”bara” handlat om knarkpengar och terroristkonton hade nog Liechtensteins bankvalv öppnats för länge sedan, med politiskt våld om så krävts.

Publicerad i Skånska dagbladet den 1 mars 2008

Skribent: Håkan Hermansson