OPINION. ”Skurkstater” och ”De onda dvärgarnas axel”. Så kallas de små skatteparadisen – som Schweiz, Lichtenstein, Caymanöarna och Monaco – i den tyska pressen när den största skatteskandalen i modern tid nu rullas upp.
1000 personer, ofta redan väldigt rika, misstänks för att ha gömt undan flera miljarder euro, och det bara i en enda bank. Tack vare att det tyska utrikesspionaget köpt bevis för skatteflykten kan de nu granskas.

Detta är inte bara en tysk fråga. Varje stat, utom förstås skatteparadisen själva, blöder.
Ingen vet riktigt hur mycket svenska medborgare och företag stoppat undan i andra länder. Men att det finns pengar att hämta är det ingen tvekan om.
Skatteverkets chef Mats Sjöstrand uppgav i Dagens Nyheter i tisdags att det internationella skattefelet – ett fluffbegrepp som inkluderar också oavsiktliga fel – innebär att staten går miste om 46 miljarder varje år.
Det är mer än dubbelt sa mycket som de högsta och mycket osäkra gissningarna om felutbetalningarna i bidrags- och socialförsäkringssystemen.

Problemen är alltså gemensamma. Och nu har de tyska skatteutredarna öppnat ett slags möjligheternas fönster också för den svenska regeringen – om den nu kan slita sig ett ögonblick från jakten på arbetslösa och sjuka.
Att, som Mats Sjöstrand vill, satsa mer pengar på skatteverkets egen skattjakt borde vara självklart – och antagligen mycket lönsamt.
Men framförallt bör man rida på den tyska ilskan och på allvar börja hota skatteparadisen med sanktioner om de inte stänger butiken.
Tänk till exempel om flera EU-länder med Tyskland i spetsen förbjöd investeringar i dessa länder under en tid. Blotta mumlet om en sådan åtgärd skulle antagligen räcka för att täppa till de värsta hålen.
De må vara rika, de onda dvärgarna, men de är inte mäktigare än jättarna låter dem vara.

Artiklen tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson