DEBATT. Min artikel om Lavalmålet i efterarbetet har upprört Bo Bernhardsson så till den milda grad att han valt att skriva ett inlägg på efterarbetets webbsida som handlar om debattklimatet. Inlägget ägnas helt åt min person. En mindre del ägnas åt mitt sätt att debattera och en större del åt påståenden hur jag tidigare kritiserat innehållet i tidningar och tidskrifter, där Bernhardsson haft ansvar för innehållet. En del av dessa påståenden är direkt lögnaktiga. T.ex. påstår Bernhardsson att jag skulle ha ringt honom och varit kritisk mot Arbetets hållning i EMU-frågan och dessutom sagt upp min prenumeration på tidningen. Jag har inget som helst minne av något sådant samtal. När det gäller min prenumeration på Arbetet ljuger Bernhardsson. Jag var under alla år prenumerant på Arbetet. Jag har t.o.m. kvar det sista numret på tidningen. På den låda där vårt tidningsbud lägger ner de tidningar vi prenumererar finns fortfarande Arbetet Nyheternas etikett kvar.

Bo Bernhardsson har rätt i att jag i höstas inte förlängde min prenumeration på Tiden. Jag tycker att tidskriften blivit allt sämre. Den har blivit gammeldags och tillbakablickade. Jag tycker nämligen att vi ska ha höga krav på en socialdemokratisk idétidskrift. Vad jag vet har den få prenumeranter och den citeras nästan aldrig i övrig media. Jag tycker att en idétidskrift ska våga föra fram nya friska och ibland kontroversiella idéer och dessutom ha ett internationellt socialdemokratiskt perspektiv. Jag delgav dessa mina synpunkter till redaktionen. I stället för att ta åt sig av kritiken och fundera över om det ligger någonting i den, väljer Bo Bernhardsson att använda mejlet för att misstänkliggöra min person. Jag har svårt att se att ett sådant agerande är ämnat att underlätta för ett mer öppet och generöst debattklimat.

Bo Bernhardsson hänger upp sig på det korta tredje stycket i min artikel om Laval. ”I Sverige har ett sticksår dykt upp i spåren efter Laval. Det har sitt ursprung i vänsterpartiet men har också lockat en del socialdemokrater.” Bernhardsson menar att detta är ett sätt att använda ”guilt by association”. Han menar att han kommit fram till sin uppfattning helt självständigt utan påverkan från någon utomstående. Jag har ingen anledning att misstro honom. Jag har inte pekat ut honom eller någon annan socialdemokrat. Men hade jag vetat att det finns socialdemokrater som skulle känna sig utpekade, hade jag valt att utelämna den sista delen av meningen. De har naturligtvis själv kommit fram till sin uppfattning. Den ska respekteras även av oss som inte delar denna uppfattning.
Vad som förvånar mig är emellertid att Bernhardsson, med denna kritik mot mitt sätt att debattera som bakgrund, helt och hållet ägnar sig åt personkritik. Han gillar uppenbarligen inte budskapet i min artikel, men han väljer att inte kommentera detta utan skjuter i stället på pianisten. Han gör detta genom att hänvisa till ovidkommande saker och genom att använda rena lögner. Jag har svårt att se hur detta agerande är ämnat att underlätta ett mer öppet och generöst debattklimat.

Jag är helt övertygad om att taktiken att använda det nya fördraget som gisslan i Lavalmålet är dömd att misslyckas. Samma uppfattning har alla de tre löntagarorganisationerna. Jag har ännu inte heller hört någon av fackets experter på arbetsrätt som förordat denna linje. Och vi bör i denna fråga gå hand i hand med LO. Det är i allra högsta grad en facklig fråga, där vi ska lyssna väldigt noga på fackets synpunkter.
Det är också en europeisk fråga. Domen påverkar inte bara löntagarna i Sverige och i Danmark utan i hela EU. Undantag från fördraget löser inga problem. Dessutom är det helt orealistiskt att tro att 26 andra medlemsländer skulle rösta för ett sådant undantag, om inte annat skulle Lettland rösta mot. Men om vi leker med tanken att det ändå skulle vara möjligt löser det inte problemet för EU:s löntagare. Det fordras helt andra åtgärder som löser problemet för alla löntagare.
Finns det möjliga vägar? Mitt svar är ja. Vissa saker löser vi på hemmaplan genom ändringar i Lex Britannia och utstationeringslagen. Andra saker i domen kräver en europeisk lösning genom ändringar i utstationeringsdirektivet. För att nå framgång på europeisk nivå måste vi precis som i Sverige samarbeta med facket. Vi måste också söka allierade i europaparlamentet för att tvinga fram att kommissionen öppnar för förändringar i utstationeringsdirektivet. Detta kommer förvisso inte att bli lätt men är långt ifrån omöjligt. Under senare år har europaparlamentet visat på styrka då det gäller att få igenom sin uppfattning.
Vi måste också förändra EG-domstolens sätt att arbeta. Det är helt orimligt att vi tvingas att kalla in experter på arbetsrätt för att tolka domstolens utslag samtidigt som domstolens ledamöter inte offentligt tvingas motivera sitt beslut. Öppenheten i EU ökas genom det nya fördraget. Nästa steg är att öppna domstolen både vid tillsättningen av nya domare och när det behövs klargörande om vissa domar. Dessutom behöver domstolens kompetens om arbetsrätt förbättras antingen genom att en europeisk arbetsdomstol inrättas eller att en speciell avdelning med kompetens på arbetsrättens område inrättas inom EG-domstolen.
Processen i europaparlamentet är i full gång. I den arbetsgrupp som vi socialdemokrater tillsatt pågår arbetet tillsammans med europafacket. Den socialdemokratiska nordisk-baltiska gruppen har enats om ett förslag, som bl.a. innebär, att det är löner och arbetsvillkor i landet där arbetet utförs som ska gälla. Detta bidrag har sänts till den större gruppen.

Jag är optimistisk. Jag tror att om facket och partiet håller ihop och om vi samarbetar med våra kamrater i partiet och facket på EU-nivån så kommer vi att nå framgång.

Jan Andersson, Europaparlamentariker (s)

Skribent: Jan Andersson